Swiss Alpine Marathon - K42

Året 2014 är slut. Det är dags att summera prestationerna och jag kan inte annat än återvända till min enda tävling för året. Platsen är den branta sluttningen upp mot Keschhütte, 2632 meter över havet. Tidpunkten är strax före 14.00, lördagen den 26 juli.

Ett strilande regn har fallit hela dagen och den första  alptoppen finns inom räckhåll. Efter dryga två timmars löpning har temperaturen sjunkit till några få plusgrader och vinden ger sig tillkänna.

Klädseln som var perfekt vid starten utanför Bergün är nu i tunnaste laget. De bara armarna är kalla, fingrarna är iskalla och mer eller mindre orörliga. Blicken är säkerligen tom, men funktionären som ser alla i ögonen vinkar glatt fram mig och önskar fortsatt god löptur. Uppe på toppen kliver jag rakt in i massageboden och ber en av tjejerna att ta av mig ryggsäcken. Hon plockar fram en varm mössa, vantar och den orangegula, lysande vindjackan. Dessutom är hon tvungen att klä på mig alltsammans. Efter ett par minuter tackar jag för servicen och besöker bullbordet som står vindpinat strax utanför. Förutom en bulle eller två, greppar jag en av de regnponchos som delas ut till deltagarna. Jag sveper in mig i plasten innan jag lämnar Keschhütte efter 2 timmar och 44 minuter, efter i stort sett bara uppförslöpning. Jag tror bestämt att jag registrerade en kilometertid på 21 minuter för inte alltför länge sedan.

Resan till Davos och Swiss Alpine Marathon gör jag tillsammans med arbetskamraterna på Swedbank IT, en resa som varit på tapeten ett par år och nu faktiskt blivit av. Reseledare Ultra-Mats, Schweizfödda Réne, Vasaloppsmeriterade Ulf och en stark Björn springer naturligtvis K78. Inga halvmesyrer där inte. Men jag är ju bara här för att se och lära. Pia gör som jag, väljer efter mycket om, men och skadebekymmer att testa K42.

- Jag går nog hela sträckan och för säkerhets skull startar jag 10.30 så att jag hinner fram innan de "drar repet", säger hon innan loppet.

Själv startar jag 11.30 och ser henne gå framför mig många gånger under loppet. Ända tills jag kommer upp jämsides och inser att det inte är hon utan någon annan. Jag kommer aldrig ikapp, hon springer en del ändå visar det sig, snabbt också. Bra Pia.

Ingela, min kära fru, ger sig på halvmarathon liksom Lasse som brottas med knäproblem. Stavgång är det som gäller och en fågel viskade att det bjöds på snaps längs banan. Lasses fru, Gunilla, springer milen.

- Och inte vilken mil som helst, utan en grymt tuff mil, om man ska tro Gunilla.

Och det ska man. 

Nu bär det äntligen av utför, efter Keschhütte. Jag kikar ner från den högsta punkten och inser att det inte blir någon vila. Riktigt brant är det. Den fina alpstig jag fantiserat om är ett myller av sprängsten som jag tvingas hoppa mellan. Låren får helt enkelt fortsätta att jobba hårt, lite mer excentriskt bara. Ett frekvent, trippande på hal, lerig stig mellan de tidigare nämnda stenarna gör i alla fall att jag får upp värmen ganska snabbt. Regnponchon kan läggas i en av högarna längs vägen och resan till nästa alptopp Sertigpass (2739 meter över havet) blir allt mer behaglig. Längtar till Sertig Dörfli. Det är där loppet övergår från bergsklättring till snäll utförslöpning. Jag är strax där, vi får se om mina teorier stämmer. 11 kilometer till mål. Farten ökar i takt med inspirationen. Steget börjar kännas som ett löpsteg, tävlingshetsen smyger sig på och jag börjar snegla på klockan för första gången. Under sex timmar kanske inte är någon omöjlighet. Stigarna är smala, fortfarande leriga och hala men omgivningen är vackert grön, lätt kuperad och de små stugorna, staketen och grindarna passerar snabbt förbi.

Den goa känslan håller i sig en halvtimme eller så, sedan kommer tröttheten smygande. Jag försöker motarbeta den med bullar, söt gel, kaffe och cola. Det går sådär, allt det söta står mig upp i halsen. Dessutom känns det svårt att komma under sex timmar nu plötsligt. Kilometerskyltarna kommer senare i verkligheten än på min klocka. Det verkar som om vi ska springa längre än 42 kilometer och den samlade känslan gör att jag tar det lugnt mot slutet.

Jag tar mig i mål, på 6 timmar och 9 minuter, känslan när det stapplas in på stadion i Davos är angenäm. Medalj runt halsen och en puss av Ingela vid målgången, ett pris jag är värd en dag som denna.

Adventsloppet - gissa tiden på 8 km

En liten vit lapp skrynklas ihop och lämnas till tävlingsledningen. Vi släpps iväg på den välkända slingan - en och en, utan klocka. Ingen vet hur de andra tänker.
- Tio sekunder till start, du springer högervarv ute vid Tyresta, säger Tommy som fått det tunga tidtagaransvaret.
- OK, några sekunder efter Christer (stora bilden, nertill), det är bra.

Reglerna är enkla, det gäller att komma så nära sin förväntade tid som möjligt. Det som är nytt från i fjol är jaktstarten. Hmmm, alla bör alltså komma till målet samtidigt, vilket gör taktiken mer raffinerad.

Det bästa är väl troligen att följa sin inre klocka. Tankeprocessen är igång precis innan start.
- Om jag börjar i femminutersfart så kommer det garanterat att rulla på lite fortare redan i nedförsbackarna vid Svartbäcken. Gissningsvis passerar jag vändpunkten runt 19 minuter. Dessutom är jag ganska van att springa på 4.45/km när jag springer distanslöpning till vardags. 37.45 får det bli.

Underlaget är snömodd, hur mycket påverkar det?

Det finns andra parametrar i det taktiska upplägget också. Christer brukar vara stabil och känner banan väl. Han och jag håller jämn fart, det är ett gott tecken.
- Någon av oss vinner, säger han när vi möts halvvägs.
- Han kan ha rätt, jag fortsätter att mala på.

Bo-Christer studsar förbi med ett par kilometer kvar.
- Antingen springer jag för fort eller du för långsamt, säger den flygande doktorn när han kommer upp jämnsides.
Svaret känns givet. Bo-Christer springer ofta fort - oftast för fort i de här sammanhangen. När Jonas kommer ikapp och passerar blir jag mer tveksam. Kan det vara så att jag springer för långsamt trots allt? Avståndet till Christer består.

På upploppet borde alla tio deltagare vara i klunga, så är det inte riktigt. Christer, Jonas och Anneli har jag inom synhåll. Erfarenheten säger att det är bra ryggar att ha i det här loppet. Anneli vinner damklassen, bara 28 sekunder snabbare än sin uppskattade tid - nitton sekunder före Nina (bild).

Det sista och svåraste valet är om jag på slutet skall ligga kvar bakom Christer eller försöka gå förbi. Om vi springer för snabbt så är det bäst att ligga kvar, springer vi för långsamt så vinner jag på att vara före. Jag ligger kvar bakom - det visar sig vara ett lyckodrag. Jonas blir trea, 26 sekunder för snabbt, Christer blir bara tvåa - trots att han är fem sekunder från sin uppskattade tid på åtta kilometer. Surt.

Frukosten hemma hos Birger och Maj-Len är mycket uppskattad. Arrangemangets hjärna, Kjell, står som vanligt för priserna. Tack för det! Nästa år är det 10-årsjubileum för Adventsloppet. Det blir svårt att toppa prestationerna från i år - men vi lär göra ett försök.

Löpning i 12-minutersfart

Det jag skulle ha skrivit i september, men inte skrev.

Jag är på väg mot fjärde kontrollen. En snabb analys av kartan säger:

- Ren och skär löpning längs en bred stig i 300 meter tills en smalare stig korsar min väg.
Följer jag sedan det enkla rådet? Nej, inte alls. Oceaner av osäkerhet hinner på den lilla biten fylla skallen och jag stannar redan efter 70 meter för att försäkra mig om att jag tänkt rätt.

-Jo, det verkar ju rimligt ändå.

Jag springer 70 meter till, stannar igen... Inte undra på att det tar tid. 34 minuter på knappa 3 kilometer närmare bestämt.

Det är orienteringstävling mellan de större bankerna i Stockholm och jag som inte orienterat sedan skoltiden springer korta banan. Tävlingen ger mersmak och trots kilometertiden så skickar jag frun att inhandla Aktivitetspasset. Det är karta och instruktioner så att man på egen hand kan leta upp ett femtiotal kontroller i Sollentuna med omnejd. Målet är att ställa upp och vara någorlunda konkurrenskraftig på mellanbanan nästa år.

Men nu är det november och har jag då varit ute och letat kontroller?

Jaså, inte det.

Företagsmästerskap i terräng

Det är lite som skolmästerskap. Det viktigaste är att många ställer upp och resultaten är inte så viktiga. Eller? Nej, vänta nu. Är det inte just här och nu som nervositeten visar sig extra tydligt. Prestigen tornar upp sig omedvetet. Lite som när Kallur, Klüft eller C. Olsson är mer nervösa inför ett SM än en förestående EM-final. Eller som när Stefan Holm tävlade på Sannerudsvallen i Kil. Jag har alltid gillat skolmästerskap, likaså interna företagsmästerskap.

Gårdagens batalj i terränglöpning följer traditioner sedan 70-talet och ingår i en serie tävlingar - olika idrotter - mellan de större bankerna och försäkringsbolagen i Stockholm. Startplats är Ugglevikskällan i Lill-Jansskogen, distansen enligt säkra källor 3040 meter.

En ung spoling från Handelsbanken tar täten direkt, inget att göra åt. Han är riktigt bra, men tävlar som tur är i klassen 20-29 år. Jag smyger med i tiomannaklungan strax därbakom. En rejäl aborrbacke reser sig framför oss efter en knapp kilometer. Kollegan Erik tar det onödigt lugnt i motlutet - jag passerar. Han tänker helt rätt och kommer riktigt starkt under andra halvan och det visar sig räcka till seger i klassen 30-39 år.

Distansen passar mig bra eftersom grundträningen inte varit vad den borde. En lättlöpt andra halva gör också att jag kan förlita mig på löpteknik istället för styrka och "flås". Jag räknar in sex stycken som är före i spåret, ingen kan rimligen vara i klassen 40-49 år. I en lätt uppförsknix med 500 meter kvar blir jag däremot passerad av en misstänkt konkurrent. Bäst att ta rygg på honom. Upploppet passar mig som handen i handsken, det vet jag. Tvåhundra meter svagt utför på asfalt, bara att ligga kvar och invänta slagläge.

Så blir det. Seger i klassen 40+ och dessutom bara två före i 30+ satt som en smäck.

Med nu är det dags! Några tävlingar med mycket vila däremellan måste nu bytas mot lugn uppbyggnadsträning. Styrka och stretch varvad med lugn och varierad konditionsträning. Har jag sagt det förut?

Midnattsloppet x 3

Första kilometern på 4.02, andra på 3.45. Här någonstans är Midnattsloppet som bäst. Mitt i den tjocka, lysande tarmen av löpare som flyter fram genom Södermalm tänker jag för mig själv. Detta är ren njutning.

- Att rulla på i behaglig fart utan att ha ont någonstans; att kunna vara med här för tionde gången är verkligen ett privilegium.

Det är klart att redan på kullerstenarna nere vid Hammarbyhamnen känner jag att farten successivt avtar, men jag bryr mig inte - faktiskt.

Efter sex kilometer, upp mot Sofia kyrka, blir tröttheten mer markant. Såsom alltid i de här krokarna. Sista biten håller jag väl knappt 4.30-fart, svetten formligen rinner av mig i sommarnatten. Ingela och barnen står vid upploppet och hejar, jag hör ingenting.

Gustav och Kevin har klarat av Lilla Midnattsloppet för ett par timmar sedan.

De har ätit, druckit, fotograferat och efter mitt lopp går vi i samlad tropp mot pendeltåget för hemfärd. Problemet är bara att jag inte slutar svettas. På pendeltåget och hela vägen hem fortsätter svetten att rinna. Sådär lagom kul när man sitter bland folk. Men en lördagskväll framemot midnatt är ju inte alla resenärer helt nyktra. Frågan är om någon märkte något överhuvudtaget.

Vad är väl en bal på slottet?

Öland ligger avsides och otillgängligt. Långt att åka och säkert är det blåsigt också - där ute till havs. På Veteran-SM brukar det vara glesa startfält och skaderisken är jävligt stor.

Å andra sidan...
Det är fantastiskt kul att träffa likasinnade, häftigt att tävla och extra kul att tävla mot jämbördigt motstånd. Känslan i banlöpningen är speciell, men inte heller i år höll kroppen för att åka ner till Veteran-SM - på det "blåsiga" Öland.

Jag fick nöja mig med ett och annat inhopp på Facebook för att överhuvudtaget få någon känsla för vad som hände därnere. Peter sammanfattar sin tuffa fredag så här:
- Kroppen höll...nästan! Fick avbryta 100-metersfinalen för att hälsenorna inte höll. Glädjande nog fyra personliga rekord i övriga grenar. Yes! 2:a på 400m häck, 4:a i kula, 4:a i höjd och 8:a i diskus. Kul som attan.

Peter, Jonas och Thomas skrapade ihop 26 poäng till vår lilla kamratförening i friidrott (Stockholms FTF, bilden), vilket ger plats 38 av 163 deltagande klubbar efter två dagars tävlande. Jag misstänker att Jonas är speciellt nöjd med sina 4.27 på 1500 meter - 4.30-gränsen har han strävat mot länge.

Lördagsklubben - en institution i löparsverige

Så är man då hemma efter en fyraveckorsvistelse på nordligare breddgrader. Torpet vid Ångermanälven stod kvar och en äventyrsresa till Åre gav ett visst adrenalinpåslag i brist på löpning. Träning och tävling har jag helt avstått ifrån i sommar på grund av en trilskande hälsena. Men nu börjas det om - igen.

Jag hade förmånen att gästa Lördagsklubbens träning i lördags morse. Tre morgonpigga mötte upp vid samlingsplatsen på Tyrestavägen klockan 08.00 i semestertider. Lördagar i arla morgonstund är minst sagt tradition för medlemmarna och så har det varit sedan början av åttiotalet.

Jag är lite osäker på tidpunkten, men gissningsvis började Birger och Kjell springa tillsammans på lördagmorgnarna för 30 år sedan och har hållit på sedan dess. Den medföljande skaran löpare har varierat kraftigt med åren, men träningssällskap har de alltid haft.

Vanligtvis drar gänget ut till Tyresta och Bylsjöslingan, men det är fritt fram att föreslå en tur längs Åvavägen, förbi Högstabanan och sedan bort mot Österhaninge kyrka. Förr om åren var det inga problem, nuförtiden är det nog bara i undanstagsfall man släpper taget om Tyrestaskogarna - men det kan vara värt ett försök.

Ett senare påfund i Lördagsklubben är ett internt gissa-din-tid-lopp som brukar arrangeras i december. Adventsloppet i Kjells regi kanske blir ett huvudmål för mig om resten av höstplanerna går i kras, men så illa ska det väl ändå inte gå.

Att Birger har anammat Johan Wissmans benbad efter träningen tyder på att det aldrig är försent att förnya sig. Kanske vore det något att prova, nu när alla medel behöver utnyttjas för att förbättra kontinuiteten i träningen.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Om nu en hälsena är inflammerad, vilket min vänstra verkar vara, borde den då inte bli bättre om man smetar på anti-inflammatorisk salva eller gel? Mycket ytligare kan ju inte en inflammation bli.

Ytterligare ett bakslag har alltså sett dagens ljus lagom till semestern. Med smärtande hälsena känner jag mig nu tvungen att vila, tänka på annat, avskärma mig från allt vad löpning heter. Två veckor till att börja med, möjligen lite alternativ träning och excentriska tåhävningar. Risken finns väl att det inte finns så mycket att skriva om på en löparblogg då. Men jag kommer tillbaka - om en stund.

Midsommar med inslag av idrott

Ett midsommarfirande på Gålö hör till de starkare traditionerna. Gålöloppet för barnen, dragkamp mellan Ängen och Skogen och helst också lite löpträningen dagen efter. På grund av många ömma hälsenor i släkten blev det bara lite löpning i år, men desto mer cirkelträning.

I årets Gålölopp var Gustav mer motiverad än någonsin. Det var nämligen pokal till segraren. En ansträngning á la Sven Nylander i värmen ledde till andraplats, slagen med ett par meter - stark insats ändå.

Sommarspelen - något för mig?

En och annan galen 45-åring kan säkert komma på tanken. Bara en idiot står där till sist.

Det är samling i bortre kurvan på Olympiastadion inför starten på 1000 meter - som vore det 1981. Spikskorna är på för första gången på tre år och vaden är förstärkt med sedvanligt blått stödförband. I det elva män och fyra kvinnor stora startfältet är de bästa löparna födda 1993-1995. Tack och lov finns det fler 40-plus-löpare i startfältet, som alltid när Studenterna arrangerar.
- Dan Kullman, säger startern Bo Wallsten med sin myndiga stämma och pekar på innerspåret, längst in.
- Ända fram till prickiga linjen, fortsätter han med sänkta ögonbryn.
- Ja, jag vet, det var några år sedan men jag är bara lite förvirrad.

Starten går och drivet som enbart är spikskornas förtjänst ger sig tillkänna i första kurvan och en bit in på raksträckan. Jag släpper sedan klungan utan strid och placerar mig i Ingenmansland på åttondeplats. Hur fort går det? Första varvet känns okej även om löpsteget är försiktigt - bäst att skona hälsenor och vader. Inga passertider hörs under hela loppet.Varken arrangörsklubben eller andra deltagande klubbar har någon på plats som skriker mellantider - inte ens till tätklungan. Själv har jag haft fullt upp med att fundera på vilka skor jag skall ha.

Det märks tydligt att det saknas intervallträning. Lätt mjölksyra infinner sig redan efter 600 meter, Jonas rygg försvinner bort, 20-30 meter. Sista varvet flyter på. Ingen krampkänning - ingen spurt att tala om heller för den delen. I mål som sjua av tio fullföljande i herrklassen. Men tiden, den har jag fortfarande ingen aning om.

2.57.95 säger speakern när min blodsmak hunnit lägga sig en aning. Är det något som jag kan vara nöjd med? Jag vet inte, faktiskt. Inte så snabbt som jag hade hoppats förstås, men kroppen är hel och det var ju kul. Man kan inte ha för stora krav.