onsdag 31 december 2014

Swiss Alpine Marathon - K42



Året 2014 är slut. Det är dags att summera prestationerna och jag kan inte annat än återvända till min enda tävling för året. Platsen är den branta sluttningen upp mot Keschhütte, 2632 meter över havet. Tidpunkten är strax före 14.00, lördagen den 26 juli.

Ett strilande regn har fallit hela dagen och den första  alptoppen finns inom räckhåll. Efter dryga två timmars löpning har temperaturen sjunkit till några få plusgrader och vinden ger sig tillkänna.

Klädseln som var perfekt vid starten utanför Bergün är nu i tunnaste laget. De bara armarna är kalla, fingrarna är iskalla och mer eller mindre orörliga. Blicken är säkerligen tom, men funktionären som ser alla i ögonen vinkar glatt fram mig och önskar fortsatt god löptur. Uppe på toppen kliver jag rakt in i massageboden och ber en av tjejerna att ta av mig ryggsäcken. Hon plockar fram en varm mössa, vantar och den orangegula, lysande vindjackan. Dessutom är hon tvungen att klä på mig alltsammans. Efter ett par minuter tackar jag för servicen och besöker bullbordet som står vindpinat strax utanför. Förutom en bulle eller två, greppar jag en av de regnponchos som delas ut till deltagarna. Jag sveper in mig i plasten innan jag lämnar Keschhütte efter 2 timmar och 44 minuter, efter i stort sett bara uppförslöpning. Jag tror bestämt att jag registrerade en kilometertid på 21 minuter för inte alltför länge sedan.

Resan till Davos och Swiss Alpine Marathon gör jag tillsammans med arbetskamraterna på Swedbank IT, en resa som varit på tapeten ett par år och nu faktiskt blivit av. Reseledare Ultra-Mats, Schweizfödda Réne, Vasaloppsmeriterade Ulf och en stark Björn springer naturligtvis K78. Inga halvmesyrer där inte. Men jag är ju bara här för att se och lära. Pia gör som jag, väljer efter mycket om, men och skadebekymmer att testa K42.
- Jag går nog hela sträckan och för säkerhets skull startar jag 10.30 så att jag hinner fram innan de "drar repet", säger hon innan loppet.
Själv startar jag 11.30 och ser henne gå framför mig många gånger under loppet. Ända tills jag kommer upp jämsides och inser att det inte är hon utan någon annan. Jag kommer aldrig ikapp, hon springer en del ändå visar det sig, snabbt också. Bra Pia.

Ingela, min kära fru, ger sig på halvmarathon liksom Lasse som brottas med knäproblem. Stavgång är det som gäller och en fågel viskade att det bjöds på snaps längs banan. Lasses fru, Gunilla, springer milen.
- Och inte vilken mil som helst, utan en grymt tuff mil, om man ska tro Gunilla.
Och det ska man. 

Nu bär det äntligen av utför, efter Keschhütte. Jag kikar ner från den högsta punkten och inser att det inte blir någon vila. Riktigt brant är det. Den fina alpstig jag fantiserat om är ett myller av sprängsten som jag tvingas hoppa mellan. Låren får helt enkelt fortsätta att jobba hårt, lite mer excentriskt bara. Ett frekvent, trippande på hal, lerig stig mellan de tidigare nämnda stenarna gör i alla fall att jag får upp värmen ganska snabbt. Regnponchon kan läggas i en av högarna längs vägen och resan till nästa alptopp Sertigpass (2739 meter över havet) blir allt mer behaglig. Längtar till Sertig Dörfli. Det är där loppet övergår från bergsklättring till snäll utförslöpning. Jag är strax där, vi får se om mina teorier stämmer. 11 kilometer till mål. Farten ökar i takt med inspirationen. Steget börjar kännas som ett löpsteg, tävlingshetsen smyger sig på och jag börjar snegla på klockan för första gången. Under sex timmar kanske inte är någon omöjlighet. Stigarna är smala, fortfarande leriga och hala men omgivningen är vackert grön, lätt kuperad och de små stugorna, staketen och grindarna passerar snabbt förbi.

Den goa känslan håller i sig en halvtimme eller så, sedan kommer tröttheten smygande. Jag försöker motarbeta den med bullar, söt gel, kaffe och cola. Det går sådär, allt det söta står mig upp i halsen. Dessutom känns det svårt att komma under sex timmar nu plötsligt. Kilometerskyltarna kommer senare i verkligheten än på min klocka. Det verkar som om vi ska springa längre än 42 kilometer och den samlade känslan gör att jag tar det lugnt mot slutet.

Jag tar mig i mål, på 6 timmar och 9 minuter, känslan när det stapplas in på stadion i Davos är angenäm. Medalj runt halsen och en puss av Ingela vid målgången, ett pris jag är värd en dag som denna.