I tävlingsklass på Ösmoloppet

Är det roligare att komma sexa av sju i tävlingsklassen än att vinna motionsklassen? Jag ska villigt erkänna att jag växlat mellan tävling och motion de senaste åren. Idag valde jag tävlingsklassen och så här i efterhand är jag övertygad om att det är här jag ska springa. Tänker man bara tanken att det vore kul att placera sig bra, så känns tävling mer rätt. När jag dessutom springer för en klubb ansluten till friidrottsförbundet så är det väl inget snack. Om det senare i någon inbjudan står - Män Seniorer Elit - så kanske jag backar från den nyvunna principen, vi får se.

Det är lätt att glömma hur mentalt jobbigt det är att springa 10 kilometer när regnet periodvis öser ner och tidtagaruret tar stryptag på en. Lugn öppning enligt plan, jämn fart i all ära, men det är de magiska siffrorna som avgör graden av lycka i slutänden. Sådan är jag och sådan har jag alltid varit. Har den senaste tidens träning gett resultat? Tiden 40.57 på egen klocka ger en skaplig - om än inte euforisk - känsla i kroppen. Den tydliggör också det jag normalt tycker är tjusningen med löpning. Långsiktigheten - det tar tid och det finns inga genvägar till bra resultat. Behöver jag förresten säga att Jonas sprang på 38 minuter, klubbrekordet står sig.

I skuggan av de stora drakarnas arrangemang har de lokala långloppen det tufft. Det är synd om de försvinner, speciellt för ortens barn och ungdomar. Deltagarantalet idag var nog magrare än vad arrangörsklubben räknat med, det visar prisbordet om inte annat. Samtliga deltagare i såväl tävlings- som motionsklass 10 kilometer fick plocka åt sig någonting från prisbordet.

Jag noterade att farsans gamle antagonist Jan-Evert Lindström från Boo IF var förcyklist, att spurtpriset var en rejäl summa pengar, att den rödvita snitslingen satt där den skulle samt att startpistol och högtalaranläggning borde kunna hyras ut till många andra tävlingsarrangörer.

Om det nu skulle visa sig att jag kom sist i tävlingsklassen så tar jag tillbaka allt jag sa i början.

Milspåret inte till historieböckerna

Klubbrekordet på 10 kilometer är dödsdömt sedan länge, men likt katten överlevde det gårdagen också. Milspåret avgjordes i trakterna av Djurgårdsbrunn och Jonas gjorde sitt fjärde millopp i rad strax under 38 minuter - igår 37.56 - 13 sekunder över rekordet för Stockholms FTF. Om jag nu hållit reda på alla de senaste rekordförsöken och rekorden vill säga...

- Siktet var inställt på att springa under 37 minuter, jag har ju trots allt rekordet själv, säger Jonas och ser fram emot en putsning på lördag.

Usch ja, på lördag är vi två som löper gatlopp - i Ösmo. En nostalgisk plats för oss gamla södertörnsfriidrottare, där arrangörerna lovat ny och snabb bana. Hursomhelst så har jag inga ambitioner att ta rygg på Jonas, däremot förväntar jag mig ett jämnt och fint lopp i fyraminutersfart eller marginellt däröver.

Skitväder

Regnet smattrar på fönsterbrädan, termometern visar 7,9 grader och vinden tar ett ordentligt tag i den höga tujan utanför fönstret. Jag har inte bokat tid med någon träningskompis eller så. I sådana lägen kan jag behöva lura mig själv en aning.
- Jag springer bara i tio minuter. Är det lika jävligt som det ser ut så vänder jag och springer hem igen.
Det händer nästan aldrig. Att jag vänder efter tio minuter alltså.

Dryga timmen och 12820 meter senare är jag tillbaka. Vad var det för väder? Det var bra, tror jag. Löpningen gick strålande i alla fall. Jag har funderat på allt annat än vädret. Frisk och syrerik luft, lätta skor och ett Järvafält som lyser mer än vanligt. Hur grönt kan grönt egentligen bli?

Sollentunavallen - 4.30 på 1500 meter

Varje träningspass har ett syfte. Så långt är allt bra. Strategin för dagen känns ändå lite luddig. Målet är att få svar på frågan som dyker upp i huvudet titt som tätt.
- Hur svårt är det egentligen att springa 1500 meter på 4.30?

Jag joggar ner till Sollentunavallen via Edsbergs slott, springer distansen i rätt fart, slänger in lite kort vila här och där för att överhuvudtaget ta mig runt och vips... så hittar jag känslan och får ett ordentligt svar.

En hundring på 18 sekunder är i alla fall en behaglig början, 30 sekunders vila på det. Tvåhundringen på 36, lätt och fint, bara tre intervaller kvar - lugn träning idag. Lite tryck i kurvorna på trehundringen behövs, strax under 54. Mitt i kvartsmilaren kommer Turebergs Ola Liss in på arenan med ett fyrtiotal löpartalanger i 15-årsåldern, här gäller det att hålla god min. 72 sekunder känns slitsamt, lite okoordinerat och den planerade sista intervallen på 500 meter delar jag snabbt upp i 300 + 200. Farten hålls med viss möda hela vägen in. Sluttid 4.29.90, men, men...

Det blir ju en del vila på vägen; och att plocka bort den - no way.

Barefoot running - vilket år som helst!

Den nya trenden med framfotslöpning eller barfotalöpning kändes riktigt lockande just idag. Ett lungt distanspass med skor som väger 300 gram eller mer har aldrig varit min melodi. Tungt och klumpigt, ingen riktig flexibilitet, löpkänslan nära noll. Enda anledningen till att jag använder mina ombonade, stabila Asics Gel Nimbus är att vader och knän inte tål riktiga löparskor mer än ett par gånger i veckan.

Variationen är viktig. Kvalitetspass varvas med kvantitet. Lätta skor varvas med inte fullt så lätta. Kvantitet var kanske att ta i förresten, det blir sällan eller aldrig mer än 10-12 kilometer.

Som idag - Bollstanäsrundan via Sollentunaholm, 10 vackra, solglittrande kilometrar om man räknar in den lätta joggen på 1,5 kilometer med Kevin.

När kroppen inte räcker till

Stockholms FTF - föreningen för tidigare framstående friidrottare - har för tillfället en av sina sämre perioder träningsmässigt. Helgens träningsträff på Trollbäckens IP börjar med ett mejl från Per till luttrade kamrater.
- Löpningen börjar mer och mer likna en känd sketch med Hasse-å-Tage.
Per har fastnat för ett lätt destruktivt citat från Svea Hund.
- Livet börjar vid 40 och slutar vid 45.
Jag kan bara trösta med att Tage levde tills han var 57 och hade en lysande karriär fram till det bittra slutet. Per har opererat menisken, upptäckt artrosbildning i knät och dessutom dragit på sig ryggskott, det senare i samband med tjänsten som idrottslärare.

Thomas som normalt kör fyra, fem träningspass i veckan har ont. Nästan överallt faktiskt. Haltar till jobbet, får inte tag i sin naprapat och kan nu enbart träna mage och rygg. Han gör i alla fall det - än så länge.

Hälsenorna spökar för Peter och Tommy, Lasse klagar från och till på vätskefyllt knä, dessutom skall Peter operera det han kallar hästpolyperna. Har inte riktigt satt mig in i problematiken, men om sådana spökar är det nog inte bra, helt rätt att ta tag i det hela. Själv har jag dragits med löparknä, gubbvad och smärta i baksidan av höger lår under en längre tid, men verkar nu vara en av de friskare i klubben - Jonas som ännu inte fyllt 40 borträknad.

Förhoppningsvis börjar denna blogg med ett riktigt lågvattenmärke - ren och skär frustration - och övergår successivt till att handla om löpning.