Midnattsloppet x 3

Första kilometern på 4.02, andra på 3.45. Här någonstans är Midnattsloppet som bäst. Mitt i den tjocka, lysande tarmen av löpare som flyter fram genom Södermalm tänker jag för mig själv. Detta är ren njutning.

- Att rulla på i behaglig fart utan att ha ont någonstans; att kunna vara med här för tionde gången är verkligen ett privilegium.

Det är klart att redan på kullerstenarna nere vid Hammarbyhamnen känner jag att farten successivt avtar, men jag bryr mig inte - faktiskt.

Efter sex kilometer, upp mot Sofia kyrka, blir tröttheten mer markant. Såsom alltid i de här krokarna. Sista biten håller jag väl knappt 4.30-fart, svetten formligen rinner av mig i sommarnatten. Ingela och barnen står vid upploppet och hejar, jag hör ingenting.

Gustav och Kevin har klarat av Lilla Midnattsloppet för ett par timmar sedan.

De har ätit, druckit, fotograferat och efter mitt lopp går vi i samlad tropp mot pendeltåget för hemfärd. Problemet är bara att jag inte slutar svettas. På pendeltåget och hela vägen hem fortsätter svetten att rinna. Sådär lagom kul när man sitter bland folk. Men en lördagskväll framemot midnatt är ju inte alla resenärer helt nyktra. Frågan är om någon märkte något överhuvudtaget.

Vad är väl en bal på slottet?

Öland ligger avsides och otillgängligt. Långt att åka och säkert är det blåsigt också - där ute till havs. På Veteran-SM brukar det vara glesa startfält och skaderisken är jävligt stor.

Å andra sidan...
Det är fantastiskt kul att träffa likasinnade, häftigt att tävla och extra kul att tävla mot jämbördigt motstånd. Känslan i banlöpningen är speciell, men inte heller i år höll kroppen för att åka ner till Veteran-SM - på det "blåsiga" Öland.

Jag fick nöja mig med ett och annat inhopp på Facebook för att överhuvudtaget få någon känsla för vad som hände därnere. Peter sammanfattar sin tuffa fredag så här:
- Kroppen höll...nästan! Fick avbryta 100-metersfinalen för att hälsenorna inte höll. Glädjande nog fyra personliga rekord i övriga grenar. Yes! 2:a på 400m häck, 4:a i kula, 4:a i höjd och 8:a i diskus. Kul som attan.

Peter, Jonas och Thomas skrapade ihop 26 poäng till vår lilla kamratförening i friidrott (Stockholms FTF, bilden), vilket ger plats 38 av 163 deltagande klubbar efter två dagars tävlande. Jag misstänker att Jonas är speciellt nöjd med sina 4.27 på 1500 meter - 4.30-gränsen har han strävat mot länge.

Lördagsklubben - en institution i löparsverige

Så är man då hemma efter en fyraveckorsvistelse på nordligare breddgrader. Torpet vid Ångermanälven stod kvar och en äventyrsresa till Åre gav ett visst adrenalinpåslag i brist på löpning. Träning och tävling har jag helt avstått ifrån i sommar på grund av en trilskande hälsena. Men nu börjas det om - igen.

Jag hade förmånen att gästa Lördagsklubbens träning i lördags morse. Tre morgonpigga mötte upp vid samlingsplatsen på Tyrestavägen klockan 08.00 i semestertider. Lördagar i arla morgonstund är minst sagt tradition för medlemmarna och så har det varit sedan början av åttiotalet.

Jag är lite osäker på tidpunkten, men gissningsvis började Birger och Kjell springa tillsammans på lördagmorgnarna för 30 år sedan och har hållit på sedan dess. Den medföljande skaran löpare har varierat kraftigt med åren, men träningssällskap har de alltid haft.

Vanligtvis drar gänget ut till Tyresta och Bylsjöslingan, men det är fritt fram att föreslå en tur längs Åvavägen, förbi Högstabanan och sedan bort mot Österhaninge kyrka. Förr om åren var det inga problem, nuförtiden är det nog bara i undanstagsfall man släpper taget om Tyrestaskogarna - men det kan vara värt ett försök.

Ett senare påfund i Lördagsklubben är ett internt gissa-din-tid-lopp som brukar arrangeras i december. Adventsloppet i Kjells regi kanske blir ett huvudmål för mig om resten av höstplanerna går i kras, men så illa ska det väl ändå inte gå.

Att Birger har anammat Johan Wissmans benbad efter träningen tyder på att det aldrig är försent att förnya sig. Kanske vore det något att prova, nu när alla medel behöver utnyttjas för att förbättra kontinuiteten i träningen.