Adventsloppet - gissa tiden på 8 km

En liten vit lapp skrynklas ihop och lämnas till tävlingsledningen. Vi släpps iväg på den välkända slingan - en och en, utan klocka. Ingen vet hur de andra tänker.
- Tio sekunder till start, du springer högervarv ute vid Tyresta, säger Tommy som fått det tunga tidtagaransvaret.
- OK, några sekunder efter Christer (stora bilden, nertill), det är bra.

Reglerna är enkla, det gäller att komma så nära sin förväntade tid som möjligt. Det som är nytt från i fjol är jaktstarten. Hmmm, alla bör alltså komma till målet samtidigt, vilket gör taktiken mer raffinerad.

Det bästa är väl troligen att följa sin inre klocka. Tankeprocessen är igång precis innan start.
- Om jag börjar i femminutersfart så kommer det garanterat att rulla på lite fortare redan i nedförsbackarna vid Svartbäcken. Gissningsvis passerar jag vändpunkten runt 19 minuter. Dessutom är jag ganska van att springa på 4.45/km när jag springer distanslöpning till vardags. 37.45 får det bli.

Underlaget är snömodd, hur mycket påverkar det?

Det finns andra parametrar i det taktiska upplägget också. Christer brukar vara stabil och känner banan väl. Han och jag håller jämn fart, det är ett gott tecken.
- Någon av oss vinner, säger han när vi möts halvvägs.
- Han kan ha rätt, jag fortsätter att mala på.

Bo-Christer studsar förbi med ett par kilometer kvar.
- Antingen springer jag för fort eller du för långsamt, säger den flygande doktorn när han kommer upp jämnsides.
Svaret känns givet. Bo-Christer springer ofta fort - oftast för fort i de här sammanhangen. När Jonas kommer ikapp och passerar blir jag mer tveksam. Kan det vara så att jag springer för långsamt trots allt? Avståndet till Christer består.

På upploppet borde alla tio deltagare vara i klunga, så är det inte riktigt. Christer, Jonas och Anneli har jag inom synhåll. Erfarenheten säger att det är bra ryggar att ha i det här loppet. Anneli vinner damklassen, bara 28 sekunder snabbare än sin uppskattade tid - nitton sekunder före Nina (bild).

Det sista och svåraste valet är om jag på slutet skall ligga kvar bakom Christer eller försöka gå förbi. Om vi springer för snabbt så är det bäst att ligga kvar, springer vi för långsamt så vinner jag på att vara före. Jag ligger kvar bakom - det visar sig vara ett lyckodrag. Jonas blir trea, 26 sekunder för snabbt, Christer blir bara tvåa - trots att han är fem sekunder från sin uppskattade tid på åtta kilometer. Surt.

Frukosten hemma hos Birger och Maj-Len är mycket uppskattad. Arrangemangets hjärna, Kjell, står som vanligt för priserna. Tack för det! Nästa år är det 10-årsjubileum för Adventsloppet. Det blir svårt att toppa prestationerna från i år - men vi lär göra ett försök.

Löpning i 12-minutersfart

Det jag skulle ha skrivit i september, men inte skrev.

Jag är på väg mot fjärde kontrollen. En snabb analys av kartan säger:

- Ren och skär löpning längs en bred stig i 300 meter tills en smalare stig korsar min väg.
Följer jag sedan det enkla rådet? Nej, inte alls. Oceaner av osäkerhet hinner på den lilla biten fylla skallen och jag stannar redan efter 70 meter för att försäkra mig om att jag tänkt rätt.

-Jo, det verkar ju rimligt ändå.

Jag springer 70 meter till, stannar igen... Inte undra på att det tar tid. 34 minuter på knappa 3 kilometer närmare bestämt.

Det är orienteringstävling mellan de större bankerna i Stockholm och jag som inte orienterat sedan skoltiden springer korta banan. Tävlingen ger mersmak och trots kilometertiden så skickar jag frun att inhandla Aktivitetspasset. Det är karta och instruktioner så att man på egen hand kan leta upp ett femtiotal kontroller i Sollentuna med omnejd. Målet är att ställa upp och vara någorlunda konkurrenskraftig på mellanbanan nästa år.

Men nu är det november och har jag då varit ute och letat kontroller?

Jaså, inte det.

Företagsmästerskap i terräng

Det är lite som skolmästerskap. Det viktigaste är att många ställer upp och resultaten är inte så viktiga. Eller? Nej, vänta nu. Är det inte just här och nu som nervositeten visar sig extra tydligt. Prestigen tornar upp sig omedvetet. Lite som när Kallur, Klüft eller C. Olsson är mer nervösa inför ett SM än en förestående EM-final. Eller som när Stefan Holm tävlade på Sannerudsvallen i Kil. Jag har alltid gillat skolmästerskap, likaså interna företagsmästerskap.

Gårdagens batalj i terränglöpning följer traditioner sedan 70-talet och ingår i en serie tävlingar - olika idrotter - mellan de större bankerna och försäkringsbolagen i Stockholm. Startplats är Ugglevikskällan i Lill-Jansskogen, distansen enligt säkra källor 3040 meter.

En ung spoling från Handelsbanken tar täten direkt, inget att göra åt. Han är riktigt bra, men tävlar som tur är i klassen 20-29 år. Jag smyger med i tiomannaklungan strax därbakom. En rejäl aborrbacke reser sig framför oss efter en knapp kilometer. Kollegan Erik tar det onödigt lugnt i motlutet - jag passerar. Han tänker helt rätt och kommer riktigt starkt under andra halvan och det visar sig räcka till seger i klassen 30-39 år.

Distansen passar mig bra eftersom grundträningen inte varit vad den borde. En lättlöpt andra halva gör också att jag kan förlita mig på löpteknik istället för styrka och "flås". Jag räknar in sex stycken som är före i spåret, ingen kan rimligen vara i klassen 40-49 år. I en lätt uppförsknix med 500 meter kvar blir jag däremot passerad av en misstänkt konkurrent. Bäst att ta rygg på honom. Upploppet passar mig som handen i handsken, det vet jag. Tvåhundra meter svagt utför på asfalt, bara att ligga kvar och invänta slagläge.

Så blir det. Seger i klassen 40+ och dessutom bara två före i 30+ satt som en smäck.

Med nu är det dags! Några tävlingar med mycket vila däremellan måste nu bytas mot lugn uppbyggnadsträning. Styrka och stretch varvad med lugn och varierad konditionsträning. Har jag sagt det förut?

Midnattsloppet x 3

Första kilometern på 4.02, andra på 3.45. Här någonstans är Midnattsloppet som bäst. Mitt i den tjocka, lysande tarmen av löpare som flyter fram genom Södermalm tänker jag för mig själv. Detta är ren njutning.

- Att rulla på i behaglig fart utan att ha ont någonstans; att kunna vara med här för tionde gången är verkligen ett privilegium.

Det är klart att redan på kullerstenarna nere vid Hammarbyhamnen känner jag att farten successivt avtar, men jag bryr mig inte - faktiskt.

Efter sex kilometer, upp mot Sofia kyrka, blir tröttheten mer markant. Såsom alltid i de här krokarna. Sista biten håller jag väl knappt 4.30-fart, svetten formligen rinner av mig i sommarnatten. Ingela och barnen står vid upploppet och hejar, jag hör ingenting.

Gustav och Kevin har klarat av Lilla Midnattsloppet för ett par timmar sedan.

De har ätit, druckit, fotograferat och efter mitt lopp går vi i samlad tropp mot pendeltåget för hemfärd. Problemet är bara att jag inte slutar svettas. På pendeltåget och hela vägen hem fortsätter svetten att rinna. Sådär lagom kul när man sitter bland folk. Men en lördagskväll framemot midnatt är ju inte alla resenärer helt nyktra. Frågan är om någon märkte något överhuvudtaget.

Vad är väl en bal på slottet?

Öland ligger avsides och otillgängligt. Långt att åka och säkert är det blåsigt också - där ute till havs. På Veteran-SM brukar det vara glesa startfält och skaderisken är jävligt stor.

Å andra sidan...
Det är fantastiskt kul att träffa likasinnade, häftigt att tävla och extra kul att tävla mot jämbördigt motstånd. Känslan i banlöpningen är speciell, men inte heller i år höll kroppen för att åka ner till Veteran-SM - på det "blåsiga" Öland.

Jag fick nöja mig med ett och annat inhopp på Facebook för att överhuvudtaget få någon känsla för vad som hände därnere. Peter sammanfattar sin tuffa fredag så här:
- Kroppen höll...nästan! Fick avbryta 100-metersfinalen för att hälsenorna inte höll. Glädjande nog fyra personliga rekord i övriga grenar. Yes! 2:a på 400m häck, 4:a i kula, 4:a i höjd och 8:a i diskus. Kul som attan.

Peter, Jonas och Thomas skrapade ihop 26 poäng till vår lilla kamratförening i friidrott (Stockholms FTF, bilden), vilket ger plats 38 av 163 deltagande klubbar efter två dagars tävlande. Jag misstänker att Jonas är speciellt nöjd med sina 4.27 på 1500 meter - 4.30-gränsen har han strävat mot länge.

Lördagsklubben - en institution i löparsverige

Så är man då hemma efter en fyraveckorsvistelse på nordligare breddgrader. Torpet vid Ångermanälven stod kvar och en äventyrsresa till Åre gav ett visst adrenalinpåslag i brist på löpning. Träning och tävling har jag helt avstått ifrån i sommar på grund av en trilskande hälsena. Men nu börjas det om - igen.

Jag hade förmånen att gästa Lördagsklubbens träning i lördags morse. Tre morgonpigga mötte upp vid samlingsplatsen på Tyrestavägen klockan 08.00 i semestertider. Lördagar i arla morgonstund är minst sagt tradition för medlemmarna och så har det varit sedan början av åttiotalet.

Jag är lite osäker på tidpunkten, men gissningsvis började Birger och Kjell springa tillsammans på lördagmorgnarna för 30 år sedan och har hållit på sedan dess. Den medföljande skaran löpare har varierat kraftigt med åren, men träningssällskap har de alltid haft.

Vanligtvis drar gänget ut till Tyresta och Bylsjöslingan, men det är fritt fram att föreslå en tur längs Åvavägen, förbi Högstabanan och sedan bort mot Österhaninge kyrka. Förr om åren var det inga problem, nuförtiden är det nog bara i undanstagsfall man släpper taget om Tyrestaskogarna - men det kan vara värt ett försök.

Ett senare påfund i Lördagsklubben är ett internt gissa-din-tid-lopp som brukar arrangeras i december. Adventsloppet i Kjells regi kanske blir ett huvudmål för mig om resten av höstplanerna går i kras, men så illa ska det väl ändå inte gå.

Att Birger har anammat Johan Wissmans benbad efter träningen tyder på att det aldrig är försent att förnya sig. Kanske vore det något att prova, nu när alla medel behöver utnyttjas för att förbättra kontinuiteten i träningen.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Om nu en hälsena är inflammerad, vilket min vänstra verkar vara, borde den då inte bli bättre om man smetar på anti-inflammatorisk salva eller gel? Mycket ytligare kan ju inte en inflammation bli.

Ytterligare ett bakslag har alltså sett dagens ljus lagom till semestern. Med smärtande hälsena känner jag mig nu tvungen att vila, tänka på annat, avskärma mig från allt vad löpning heter. Två veckor till att börja med, möjligen lite alternativ träning och excentriska tåhävningar. Risken finns väl att det inte finns så mycket att skriva om på en löparblogg då. Men jag kommer tillbaka - om en stund.

Midsommar med inslag av idrott

Ett midsommarfirande på Gålö hör till de starkare traditionerna. Gålöloppet för barnen, dragkamp mellan Ängen och Skogen och helst också lite löpträningen dagen efter. På grund av många ömma hälsenor i släkten blev det bara lite löpning i år, men desto mer cirkelträning.

I årets Gålölopp var Gustav mer motiverad än någonsin. Det var nämligen pokal till segraren. En ansträngning á la Sven Nylander i värmen ledde till andraplats, slagen med ett par meter - stark insats ändå.

Sommarspelen - något för mig?

En och annan galen 45-åring kan säkert komma på tanken. Bara en idiot står där till sist.

Det är samling i bortre kurvan på Olympiastadion inför starten på 1000 meter - som vore det 1981. Spikskorna är på för första gången på tre år och vaden är förstärkt med sedvanligt blått stödförband. I det elva män och fyra kvinnor stora startfältet är de bästa löparna födda 1993-1995. Tack och lov finns det fler 40-plus-löpare i startfältet, som alltid när Studenterna arrangerar.
- Dan Kullman, säger startern Bo Wallsten med sin myndiga stämma och pekar på innerspåret, längst in.
- Ända fram till prickiga linjen, fortsätter han med sänkta ögonbryn.
- Ja, jag vet, det var några år sedan men jag är bara lite förvirrad.

Starten går och drivet som enbart är spikskornas förtjänst ger sig tillkänna i första kurvan och en bit in på raksträckan. Jag släpper sedan klungan utan strid och placerar mig i Ingenmansland på åttondeplats. Hur fort går det? Första varvet känns okej även om löpsteget är försiktigt - bäst att skona hälsenor och vader. Inga passertider hörs under hela loppet.Varken arrangörsklubben eller andra deltagande klubbar har någon på plats som skriker mellantider - inte ens till tätklungan. Själv har jag haft fullt upp med att fundera på vilka skor jag skall ha.

Det märks tydligt att det saknas intervallträning. Lätt mjölksyra infinner sig redan efter 600 meter, Jonas rygg försvinner bort, 20-30 meter. Sista varvet flyter på. Ingen krampkänning - ingen spurt att tala om heller för den delen. I mål som sjua av tio fullföljande i herrklassen. Men tiden, den har jag fortfarande ingen aning om.

2.57.95 säger speakern när min blodsmak hunnit lägga sig en aning. Är det något som jag kan vara nöjd med? Jag vet inte, faktiskt. Inte så snabbt som jag hade hoppats förstås, men kroppen är hel och det var ju kul. Man kan inte ha för stora krav.

Var är det viktiga långpasset?

Ja, jag vet, kontinuiteten i träningen är nödvändig. Men variation och ett visst mått av förnyelse är också viktigt om det ska bli några resultat. Min egen träningsdagbok visar att jag inte riktigt lever upp till det senare. En genomsnittlig bra vecka innehåller tre distanspass på 10 km i strax under 5-minutersfart och ett intervallpass, vanligtvis långintervall. En sämre vecka är precis likadan, minus ett av de lugna passen.

Första steget till bot och bättring blir att förlänga ett av distanspassen. Skolboken säger att långpasset är A och O för alla typer av löpare. Då så - bara att se till att söndagens lunk successivt förlängs till att vara 20-22 kilometer. I september borde upptrappningen vara klar.

Finns det sedan utrymme för ett femte pass någon vecka så får det bli av typen återhämtning. En halvtimmes löpning kanske, gärna kompletterad med koordinationslopp 10x100 meter. Små medel som höjer veckomängden från 40 till 55 kilometer – det borde göra susen.

Lidingöloppet - 32 år senare

Nu är anmälan till Lidingöloppet inskickad och målbilden för sommarens och höstens träning fastnitad på näthinnan. Därmed inte sagt att jag väljer bort banlöpningen. Lurar fortfarande på en efteranmälan till Sommarspelen på tisdag.

Lidingöloppet sprang jag redan 1978. Kanske är jag skyldig till något lopp tidigare än så, men resultatlistan i svart på vitt är inget man snackar bort - klicka på bilden! Många kända jämnåriga förstås; tränings- och tävlingskompisar, några SM-finalister, ett par landslagsmän till och med - Ulf Sedlacek på 400 meter häck helt säkert och troligen gjorde väl även Martin Ward någon landskamp på 5000 eller 10000.

Karlstad Stadslopp gav klubbrekord

Om jag får gissa så är det en eller annan klubbmedlem som slappar i soffan framför Sydkorea-Grekland. Kanske väntar man på Lagerbäcks entré i grön träningsoverall, med 4-4-2 nerplitat på den nigerianska taktiktavlan. De flesta har inte en aning om att det just i denna stund arrangeras ett stadslopp i Karlstad med tusentals löpare.

Det är då han slår till - med klubbrekord på 10 kilometer. Jag var förvarnad. Jonas skulle till Karlstad och helst skulle han under 37 minuter.
- Som vanligt var den mest kritiska delen mitten av andra halvan. Det var där jag tappade viktiga ryggar. Inne på upploppet visade målklockan 36.40 och trots en bra spurt så var det som förgjort. De sista 150 meterna gick i 3.00 fart, men, men - sluttiden blev 37.06. I och för sig klubbrekord men nöjd kan man aldrig vara, säger Jonas via länk efter loppet.

Från TV-soffan kan man bara gratulera!

Kroppen vs. träningsplaneringen

Planeringen säger 300-metersintervaller med 3 minuters vila, kroppen säger sova - ingen vinner. Efter några stressiga dagar med mycket jobb, svårt att slappna av och skolavslutningar i kubik väljer jag att kompromissa. Ett - med facit i hand - energigivande skogspass i lugnt tempo på Järvafältet. Det kommer dagar då det är bättre läge att bryta ner...

Veteran-SM på Öland känns långt borta

Nu är tiden inne - att styra om träningen med inriktning på Veteran-SM i början av augusti. Det medför ju då en del banlöpning. Tyvärr gör banlöpning ganska ont för tillfället. Inte så att jag är rädd för mjölksyra, utan mer att kroppen inte känns redo. Vader krampar, utsidan av knät ömmar, baksidan av låret känns osäkert och så vidare. Jag är i valet och kvalet. Hur gör jag?

Antingen så fortsätter jag att bygga från grunden med inriktning på Midnattsloppet och senare Lidingöloppet, vilket skulle innebära adjö till sommarens höjdpunkt - VSM på Öland. Eller så fokuserar jag en period på 800 och 1500 meter för att efter veterantävlingarna återgå till mer mängdbaserad träning.

Tidigare hade jag ambitionen att springa Huddingespelen (1609 meter) eller Sommarspelen (1000 meter) för att få en indikation på form och framtida möjligheter. Nu börjar jag vackla även där. Frågan är om jag överhuvudtaget kan springa ett lopp i spikskor, vilket jag inte gjort på tre år. Sträckor upp till 1000 meter kanske kan fungera, men 1500 och längre känns uteslutet - och medeldistanslöpning i DS Trainer är ju inte något som lockar.

Ren och skär frustration, helt enkelt!

Tjuvstarter i Minimaran :-)

Minimaran visar som vanligt upp entusiasm och löpglädje. Det som är nytt i år är den uppenbara ivern i startögonblicket. Ett par, tre tjuvstarter hinner jag se på den lilla tid jag vistas i området. Fler än en liten nervös löpare som på klassiskt vasaloppsmanér sliter upp det rödvita bandet och sticker iväg innan skottet ljuder. Inget att uppmuntra kanske, men ändå något som får mig att flina. Friidrottskommentatorn Peter Häggström försöker hålla ordning i leden och skapar om inte annat god stämning med småprat, korta intervjurundor och ett och annat skämt.
- Starten har precis gått för klass pojkar 14 och självaste Zlatan ger sig iväg. Nej, han är väl för gammal, men hans tröja är med i alla fall, säger han när Gustav har sprungit ett tiotal meter med namnet Ibrahimovic i tryck på ryggen.

Andra friidrottscelebriteter som skymtar i skogarna är de svenska rekordhållarna Johnny Danielsson (bilden) och Anders Gärderud.

Fem år i rad har vi haft något av familjedag vid Stockholms stadion och Minimarans medaljer i olika färger är hett eftertraktade hemma, ja samlarobjekt mer eller mindre. Båda barnen är nöjda och glada efter loppet och redan i bilen hem pratas det om nästa lopp - lilla Midnattsloppet kanske - men träning, behövs det verkligen?

Och på söndag är det Minimaran

Både Gustav och Kevin gillar att tävla.
- När är Minimaran, när är Minimaran?

Det är inte lika populärt att träna. Jag försöker med små medel inspirera och säger till Kevin.
- Idag är sista träningspasset inför Minimaran. Lite lugna intervaller för att komma i form är perfekt.

- Vad tror du om 3 varv på lilla slingan, 700 meter? Den första i lugn fart, den andra lite snabbare och den tredje ännu lite snabbare. Utan att bli helt slut förstås, fortsätter jag trevande.
- Det är inte alla som har en tränare hemma, säger Ingela syrligt.
- De flesta har ingen tränare alls, svarar Kevin inte helt entusiastisk.
Men, efter en stund skiner han upp.
- Kom då, så kör vi!

Social träning är också träning

Det är dags att träffa Grabbarna Grus - löpargänget där den sociala samvaron är viktigare än själva träningen. Målet är ett trivsamt, pratigt träningspass utan krav på tider, antal sprungna kilometer eller för den delen genomsnittlig puls. Vi utgår från Silverdal, springer i samlad tropp längs Edsvikens strand och bort mot Polishögskolan. Det händer att den från början så tajta gruppen helt obemärkt delas i två. Prattempo gäller oavsett grupp.

Tommy är spindeln i nätet och koordinerar träningsträffar tre gånger i veckan. Själv är han en upptagen man med jobb, småbarn och många intressen.
- Vi ses utanför min dörr måndag, onsdag och lördag. Det är bäst om ni kommer hem till mig annars hinner inte jag vara med. Det blir kanon!
Ibland är det fem, sex stycken - ibland två, men en sak är helt säker. Koordinatören springer aldrig ensam.

Karavanen för dagen innehåller tre bilar. Erik är på plats, Hasse är där och så jag själv. Ryktet säger annars att intresset är stort och sändlistan lång inför passen numera. Det lär till och med vara en och annan tjej som har letat sig fram till startplatsen på Harry Martinssons väg. Nästa gång jag dyker upp får vi väl se vilka som står där - förutom Grabbarna Grus.

I tävlingsklass på Ösmoloppet

Är det roligare att komma sexa av sju i tävlingsklassen än att vinna motionsklassen? Jag ska villigt erkänna att jag växlat mellan tävling och motion de senaste åren. Idag valde jag tävlingsklassen och så här i efterhand är jag övertygad om att det är här jag ska springa. Tänker man bara tanken att det vore kul att placera sig bra, så känns tävling mer rätt. När jag dessutom springer för en klubb ansluten till friidrottsförbundet så är det väl inget snack. Om det senare i någon inbjudan står - Män Seniorer Elit - så kanske jag backar från den nyvunna principen, vi får se.

Det är lätt att glömma hur mentalt jobbigt det är att springa 10 kilometer när regnet periodvis öser ner och tidtagaruret tar stryptag på en. Lugn öppning enligt plan, jämn fart i all ära, men det är de magiska siffrorna som avgör graden av lycka i slutänden. Sådan är jag och sådan har jag alltid varit. Har den senaste tidens träning gett resultat? Tiden 40.57 på egen klocka ger en skaplig - om än inte euforisk - känsla i kroppen. Den tydliggör också det jag normalt tycker är tjusningen med löpning. Långsiktigheten - det tar tid och det finns inga genvägar till bra resultat. Behöver jag förresten säga att Jonas sprang på 38 minuter, klubbrekordet står sig.

I skuggan av de stora drakarnas arrangemang har de lokala långloppen det tufft. Det är synd om de försvinner, speciellt för ortens barn och ungdomar. Deltagarantalet idag var nog magrare än vad arrangörsklubben räknat med, det visar prisbordet om inte annat. Samtliga deltagare i såväl tävlings- som motionsklass 10 kilometer fick plocka åt sig någonting från prisbordet.

Jag noterade att farsans gamle antagonist Jan-Evert Lindström från Boo IF var förcyklist, att spurtpriset var en rejäl summa pengar, att den rödvita snitslingen satt där den skulle samt att startpistol och högtalaranläggning borde kunna hyras ut till många andra tävlingsarrangörer.

Om det nu skulle visa sig att jag kom sist i tävlingsklassen så tar jag tillbaka allt jag sa i början.

Milspåret inte till historieböckerna

Klubbrekordet på 10 kilometer är dödsdömt sedan länge, men likt katten överlevde det gårdagen också. Milspåret avgjordes i trakterna av Djurgårdsbrunn och Jonas gjorde sitt fjärde millopp i rad strax under 38 minuter - igår 37.56 - 13 sekunder över rekordet för Stockholms FTF. Om jag nu hållit reda på alla de senaste rekordförsöken och rekorden vill säga...

- Siktet var inställt på att springa under 37 minuter, jag har ju trots allt rekordet själv, säger Jonas och ser fram emot en putsning på lördag.

Usch ja, på lördag är vi två som löper gatlopp - i Ösmo. En nostalgisk plats för oss gamla södertörnsfriidrottare, där arrangörerna lovat ny och snabb bana. Hursomhelst så har jag inga ambitioner att ta rygg på Jonas, däremot förväntar jag mig ett jämnt och fint lopp i fyraminutersfart eller marginellt däröver.

Skitväder

Regnet smattrar på fönsterbrädan, termometern visar 7,9 grader och vinden tar ett ordentligt tag i den höga tujan utanför fönstret. Jag har inte bokat tid med någon träningskompis eller så. I sådana lägen kan jag behöva lura mig själv en aning.
- Jag springer bara i tio minuter. Är det lika jävligt som det ser ut så vänder jag och springer hem igen.
Det händer nästan aldrig. Att jag vänder efter tio minuter alltså.

Dryga timmen och 12820 meter senare är jag tillbaka. Vad var det för väder? Det var bra, tror jag. Löpningen gick strålande i alla fall. Jag har funderat på allt annat än vädret. Frisk och syrerik luft, lätta skor och ett Järvafält som lyser mer än vanligt. Hur grönt kan grönt egentligen bli?

Sollentunavallen - 4.30 på 1500 meter

Varje träningspass har ett syfte. Så långt är allt bra. Strategin för dagen känns ändå lite luddig. Målet är att få svar på frågan som dyker upp i huvudet titt som tätt.
- Hur svårt är det egentligen att springa 1500 meter på 4.30?

Jag joggar ner till Sollentunavallen via Edsbergs slott, springer distansen i rätt fart, slänger in lite kort vila här och där för att överhuvudtaget ta mig runt och vips... så hittar jag känslan och får ett ordentligt svar.

En hundring på 18 sekunder är i alla fall en behaglig början, 30 sekunders vila på det. Tvåhundringen på 36, lätt och fint, bara tre intervaller kvar - lugn träning idag. Lite tryck i kurvorna på trehundringen behövs, strax under 54. Mitt i kvartsmilaren kommer Turebergs Ola Liss in på arenan med ett fyrtiotal löpartalanger i 15-årsåldern, här gäller det att hålla god min. 72 sekunder känns slitsamt, lite okoordinerat och den planerade sista intervallen på 500 meter delar jag snabbt upp i 300 + 200. Farten hålls med viss möda hela vägen in. Sluttid 4.29.90, men, men...

Det blir ju en del vila på vägen; och att plocka bort den - no way.

Barefoot running - vilket år som helst!

Den nya trenden med framfotslöpning eller barfotalöpning kändes riktigt lockande just idag. Ett lungt distanspass med skor som väger 300 gram eller mer har aldrig varit min melodi. Tungt och klumpigt, ingen riktig flexibilitet, löpkänslan nära noll. Enda anledningen till att jag använder mina ombonade, stabila Asics Gel Nimbus är att vader och knän inte tål riktiga löparskor mer än ett par gånger i veckan.

Variationen är viktig. Kvalitetspass varvas med kvantitet. Lätta skor varvas med inte fullt så lätta. Kvantitet var kanske att ta i förresten, det blir sällan eller aldrig mer än 10-12 kilometer.

Som idag - Bollstanäsrundan via Sollentunaholm, 10 vackra, solglittrande kilometrar om man räknar in den lätta joggen på 1,5 kilometer med Kevin.

När kroppen inte räcker till

Stockholms FTF - föreningen för tidigare framstående friidrottare - har för tillfället en av sina sämre perioder träningsmässigt. Helgens träningsträff på Trollbäckens IP börjar med ett mejl från Per till luttrade kamrater.
- Löpningen börjar mer och mer likna en känd sketch med Hasse-å-Tage.
Per har fastnat för ett lätt destruktivt citat från Svea Hund.
- Livet börjar vid 40 och slutar vid 45.
Jag kan bara trösta med att Tage levde tills han var 57 och hade en lysande karriär fram till det bittra slutet. Per har opererat menisken, upptäckt artrosbildning i knät och dessutom dragit på sig ryggskott, det senare i samband med tjänsten som idrottslärare.

Thomas som normalt kör fyra, fem träningspass i veckan har ont. Nästan överallt faktiskt. Haltar till jobbet, får inte tag i sin naprapat och kan nu enbart träna mage och rygg. Han gör i alla fall det - än så länge.

Hälsenorna spökar för Peter och Tommy, Lasse klagar från och till på vätskefyllt knä, dessutom skall Peter operera det han kallar hästpolyperna. Har inte riktigt satt mig in i problematiken, men om sådana spökar är det nog inte bra, helt rätt att ta tag i det hela. Själv har jag dragits med löparknä, gubbvad och smärta i baksidan av höger lår under en längre tid, men verkar nu vara en av de friskare i klubben - Jonas som ännu inte fyllt 40 borträknad.

Förhoppningsvis börjar denna blogg med ett riktigt lågvattenmärke - ren och skär frustration - och övergår successivt till att handla om löpning.