Upp som en sol och ner som en pannkaka

Om nu en hälsena är inflammerad, vilket min vänstra verkar vara, borde den då inte bli bättre om man smetar på anti-inflammatorisk salva eller gel? Mycket ytligare kan ju inte en inflammation bli.

Ytterligare ett bakslag har alltså sett dagens ljus lagom till semestern. Med smärtande hälsena känner jag mig nu tvungen att vila, tänka på annat, avskärma mig från allt vad löpning heter. Två veckor till att börja med, möjligen lite alternativ träning och excentriska tåhävningar. Risken finns väl att det inte finns så mycket att skriva om på en löparblogg då. Men jag kommer tillbaka - om en stund.

Midsommar med inslag av idrott

Ett midsommarfirande på Gålö hör till de starkare traditionerna. Gålöloppet för barnen, dragkamp mellan Ängen och Skogen och helst också lite löpträningen dagen efter. På grund av många ömma hälsenor i släkten blev det bara lite löpning i år, men desto mer cirkelträning.

I årets Gålölopp var Gustav mer motiverad än någonsin. Det var nämligen pokal till segraren. En ansträngning á la Sven Nylander i värmen ledde till andraplats, slagen med ett par meter - stark insats ändå.

Sommarspelen - något för mig?

En och annan galen 45-åring kan säkert komma på tanken. Bara en idiot står där till sist.

Det är samling i bortre kurvan på Olympiastadion inför starten på 1000 meter - som vore det 1981. Spikskorna är på för första gången på tre år och vaden är förstärkt med sedvanligt blått stödförband. I det elva män och fyra kvinnor stora startfältet är de bästa löparna födda 1993-1995. Tack och lov finns det fler 40-plus-löpare i startfältet, som alltid när Studenterna arrangerar.
- Dan Kullman, säger startern Bo Wallsten med sin myndiga stämma och pekar på innerspåret, längst in.
- Ända fram till prickiga linjen, fortsätter han med sänkta ögonbryn.
- Ja, jag vet, det var några år sedan men jag är bara lite förvirrad.

Starten går och drivet som enbart är spikskornas förtjänst ger sig tillkänna i första kurvan och en bit in på raksträckan. Jag släpper sedan klungan utan strid och placerar mig i Ingenmansland på åttondeplats. Hur fort går det? Första varvet känns okej även om löpsteget är försiktigt - bäst att skona hälsenor och vader. Inga passertider hörs under hela loppet.Varken arrangörsklubben eller andra deltagande klubbar har någon på plats som skriker mellantider - inte ens till tätklungan. Själv har jag haft fullt upp med att fundera på vilka skor jag skall ha.

Det märks tydligt att det saknas intervallträning. Lätt mjölksyra infinner sig redan efter 600 meter, Jonas rygg försvinner bort, 20-30 meter. Sista varvet flyter på. Ingen krampkänning - ingen spurt att tala om heller för den delen. I mål som sjua av tio fullföljande i herrklassen. Men tiden, den har jag fortfarande ingen aning om.

2.57.95 säger speakern när min blodsmak hunnit lägga sig en aning. Är det något som jag kan vara nöjd med? Jag vet inte, faktiskt. Inte så snabbt som jag hade hoppats förstås, men kroppen är hel och det var ju kul. Man kan inte ha för stora krav.

Var är det viktiga långpasset?

Ja, jag vet, kontinuiteten i träningen är nödvändig. Men variation och ett visst mått av förnyelse är också viktigt om det ska bli några resultat. Min egen träningsdagbok visar att jag inte riktigt lever upp till det senare. En genomsnittlig bra vecka innehåller tre distanspass på 10 km i strax under 5-minutersfart och ett intervallpass, vanligtvis långintervall. En sämre vecka är precis likadan, minus ett av de lugna passen.

Första steget till bot och bättring blir att förlänga ett av distanspassen. Skolboken säger att långpasset är A och O för alla typer av löpare. Då så - bara att se till att söndagens lunk successivt förlängs till att vara 20-22 kilometer. I september borde upptrappningen vara klar.

Finns det sedan utrymme för ett femte pass någon vecka så får det bli av typen återhämtning. En halvtimmes löpning kanske, gärna kompletterad med koordinationslopp 10x100 meter. Små medel som höjer veckomängden från 40 till 55 kilometer – det borde göra susen.

Lidingöloppet - 32 år senare

Nu är anmälan till Lidingöloppet inskickad och målbilden för sommarens och höstens träning fastnitad på näthinnan. Därmed inte sagt att jag väljer bort banlöpningen. Lurar fortfarande på en efteranmälan till Sommarspelen på tisdag.

Lidingöloppet sprang jag redan 1978. Kanske är jag skyldig till något lopp tidigare än så, men resultatlistan i svart på vitt är inget man snackar bort - klicka på bilden! Många kända jämnåriga förstås; tränings- och tävlingskompisar, några SM-finalister, ett par landslagsmän till och med - Ulf Sedlacek på 400 meter häck helt säkert och troligen gjorde väl även Martin Ward någon landskamp på 5000 eller 10000.

Karlstad Stadslopp gav klubbrekord

Om jag får gissa så är det en eller annan klubbmedlem som slappar i soffan framför Sydkorea-Grekland. Kanske väntar man på Lagerbäcks entré i grön träningsoverall, med 4-4-2 nerplitat på den nigerianska taktiktavlan. De flesta har inte en aning om att det just i denna stund arrangeras ett stadslopp i Karlstad med tusentals löpare.

Det är då han slår till - med klubbrekord på 10 kilometer. Jag var förvarnad. Jonas skulle till Karlstad och helst skulle han under 37 minuter.
- Som vanligt var den mest kritiska delen mitten av andra halvan. Det var där jag tappade viktiga ryggar. Inne på upploppet visade målklockan 36.40 och trots en bra spurt så var det som förgjort. De sista 150 meterna gick i 3.00 fart, men, men - sluttiden blev 37.06. I och för sig klubbrekord men nöjd kan man aldrig vara, säger Jonas via länk efter loppet.

Från TV-soffan kan man bara gratulera!

Kroppen vs. träningsplaneringen

Planeringen säger 300-metersintervaller med 3 minuters vila, kroppen säger sova - ingen vinner. Efter några stressiga dagar med mycket jobb, svårt att slappna av och skolavslutningar i kubik väljer jag att kompromissa. Ett - med facit i hand - energigivande skogspass i lugnt tempo på Järvafältet. Det kommer dagar då det är bättre läge att bryta ner...

Veteran-SM på Öland känns långt borta

Nu är tiden inne - att styra om träningen med inriktning på Veteran-SM i början av augusti. Det medför ju då en del banlöpning. Tyvärr gör banlöpning ganska ont för tillfället. Inte så att jag är rädd för mjölksyra, utan mer att kroppen inte känns redo. Vader krampar, utsidan av knät ömmar, baksidan av låret känns osäkert och så vidare. Jag är i valet och kvalet. Hur gör jag?

Antingen så fortsätter jag att bygga från grunden med inriktning på Midnattsloppet och senare Lidingöloppet, vilket skulle innebära adjö till sommarens höjdpunkt - VSM på Öland. Eller så fokuserar jag en period på 800 och 1500 meter för att efter veterantävlingarna återgå till mer mängdbaserad träning.

Tidigare hade jag ambitionen att springa Huddingespelen (1609 meter) eller Sommarspelen (1000 meter) för att få en indikation på form och framtida möjligheter. Nu börjar jag vackla även där. Frågan är om jag överhuvudtaget kan springa ett lopp i spikskor, vilket jag inte gjort på tre år. Sträckor upp till 1000 meter kanske kan fungera, men 1500 och längre känns uteslutet - och medeldistanslöpning i DS Trainer är ju inte något som lockar.

Ren och skär frustration, helt enkelt!

Tjuvstarter i Minimaran :-)

Minimaran visar som vanligt upp entusiasm och löpglädje. Det som är nytt i år är den uppenbara ivern i startögonblicket. Ett par, tre tjuvstarter hinner jag se på den lilla tid jag vistas i området. Fler än en liten nervös löpare som på klassiskt vasaloppsmanér sliter upp det rödvita bandet och sticker iväg innan skottet ljuder. Inget att uppmuntra kanske, men ändå något som får mig att flina. Friidrottskommentatorn Peter Häggström försöker hålla ordning i leden och skapar om inte annat god stämning med småprat, korta intervjurundor och ett och annat skämt.
- Starten har precis gått för klass pojkar 14 och självaste Zlatan ger sig iväg. Nej, han är väl för gammal, men hans tröja är med i alla fall, säger han när Gustav har sprungit ett tiotal meter med namnet Ibrahimovic i tryck på ryggen.

Andra friidrottscelebriteter som skymtar i skogarna är de svenska rekordhållarna Johnny Danielsson (bilden) och Anders Gärderud.

Fem år i rad har vi haft något av familjedag vid Stockholms stadion och Minimarans medaljer i olika färger är hett eftertraktade hemma, ja samlarobjekt mer eller mindre. Båda barnen är nöjda och glada efter loppet och redan i bilen hem pratas det om nästa lopp - lilla Midnattsloppet kanske - men träning, behövs det verkligen?

Och på söndag är det Minimaran

Både Gustav och Kevin gillar att tävla.
- När är Minimaran, när är Minimaran?

Det är inte lika populärt att träna. Jag försöker med små medel inspirera och säger till Kevin.
- Idag är sista träningspasset inför Minimaran. Lite lugna intervaller för att komma i form är perfekt.

- Vad tror du om 3 varv på lilla slingan, 700 meter? Den första i lugn fart, den andra lite snabbare och den tredje ännu lite snabbare. Utan att bli helt slut förstås, fortsätter jag trevande.
- Det är inte alla som har en tränare hemma, säger Ingela syrligt.
- De flesta har ingen tränare alls, svarar Kevin inte helt entusiastisk.
Men, efter en stund skiner han upp.
- Kom då, så kör vi!

Social träning är också träning

Det är dags att träffa Grabbarna Grus - löpargänget där den sociala samvaron är viktigare än själva träningen. Målet är ett trivsamt, pratigt träningspass utan krav på tider, antal sprungna kilometer eller för den delen genomsnittlig puls. Vi utgår från Silverdal, springer i samlad tropp längs Edsvikens strand och bort mot Polishögskolan. Det händer att den från början så tajta gruppen helt obemärkt delas i två. Prattempo gäller oavsett grupp.

Tommy är spindeln i nätet och koordinerar träningsträffar tre gånger i veckan. Själv är han en upptagen man med jobb, småbarn och många intressen.
- Vi ses utanför min dörr måndag, onsdag och lördag. Det är bäst om ni kommer hem till mig annars hinner inte jag vara med. Det blir kanon!
Ibland är det fem, sex stycken - ibland två, men en sak är helt säker. Koordinatören springer aldrig ensam.

Karavanen för dagen innehåller tre bilar. Erik är på plats, Hasse är där och så jag själv. Ryktet säger annars att intresset är stort och sändlistan lång inför passen numera. Det lär till och med vara en och annan tjej som har letat sig fram till startplatsen på Harry Martinssons väg. Nästa gång jag dyker upp får vi väl se vilka som står där - förutom Grabbarna Grus.