Social träning är också träning

Det är dags att träffa Grabbarna Grus - löpargänget där den sociala samvaron är viktigare än själva träningen. Målet är ett trivsamt, pratigt träningspass utan krav på tider, antal sprungna kilometer eller för den delen genomsnittlig puls. Vi utgår från Silverdal, springer i samlad tropp längs Edsvikens strand och bort mot Polishögskolan. Det händer att den från början så tajta gruppen helt obemärkt delas i två. Prattempo gäller oavsett grupp.

Tommy är spindeln i nätet och koordinerar träningsträffar tre gånger i veckan. Själv är han en upptagen man med jobb, småbarn och många intressen.
- Vi ses utanför min dörr måndag, onsdag och lördag. Det är bäst om ni kommer hem till mig annars hinner inte jag vara med. Det blir kanon!
Ibland är det fem, sex stycken - ibland två, men en sak är helt säker. Koordinatören springer aldrig ensam.

Karavanen för dagen innehåller tre bilar. Erik är på plats, Hasse är där och så jag själv. Ryktet säger annars att intresset är stort och sändlistan lång inför passen numera. Det lär till och med vara en och annan tjej som har letat sig fram till startplatsen på Harry Martinssons väg. Nästa gång jag dyker upp får vi väl se vilka som står där - förutom Grabbarna Grus.

Skitväder

Regnet smattrar på fönsterbrädan, termometern visar 7,9 grader och vinden tar ett ordentligt tag i den höga tujan utanför fönstret. Jag har inte bokat tid med någon träningskompis eller så. I sådana lägen kan jag behöva lura mig själv en aning.
- Jag springer bara i tio minuter. Är det lika jävligt som det ser ut så vänder jag och springer hem igen.
Det händer nästan aldrig. Att jag vänder efter tio minuter alltså.

Dryga timmen och 12820 meter senare är jag tillbaka. Vad var det för väder? Det var bra, tror jag. Löpningen gick strålande i alla fall. Jag har funderat på allt annat än vädret. Frisk och syrerik luft, lätta skor och ett Järvafält som lyser mer än vanligt. Hur grönt kan grönt egentligen bli?