Första kilometern på 4.02, andra på 3.45. Här någonstans är Midnattsloppet som bäst. Mitt i den tjocka, lysande tarmen av löpare som flyter fram genom Södermalm tänker jag för mig själv. Detta är ren njutning.
- Att rulla på i behaglig fart utan att ha ont någonstans; att kunna vara med här för tionde gången är verkligen ett privilegium.
Det är klart att redan på kullerstenarna nere vid Hammarbyhamnen känner jag att farten successivt avtar, men jag bryr mig inte - faktiskt.
Efter sex kilometer, upp mot Sofia kyrka, blir tröttheten mer markant. Såsom alltid i de här krokarna. Sista biten håller jag väl knappt 4.30-fart, svetten formligen rinner av mig i sommarnatten. Ingela och barnen står vid upploppet och hejar, jag hör ingenting.
Gustav och Kevin har klarat av Lilla Midnattsloppet för ett par timmar sedan.
De har ätit, druckit, fotograferat och efter mitt lopp går vi i samlad tropp mot pendeltåget för hemfärd. Problemet är bara att jag inte slutar svettas. På pendeltåget och hela vägen hem fortsätter svetten att rinna. Sådär lagom kul när man sitter bland folk. Men en lördagskväll framemot midnatt är ju inte alla resenärer helt nyktra. Frågan är om någon märkte något överhuvudtaget. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar