Företagsmästerskap i terräng

Det är lite som skolmästerskap. Det viktigaste är att många ställer upp och resultaten är inte så viktiga. Eller? Nej, vänta nu. Är det inte just här och nu som nervositeten visar sig extra tydligt. Prestigen tornar upp sig omedvetet. Lite som när Kallur, Klüft eller C. Olsson är mer nervösa inför ett SM än en förestående EM-final. Eller som när Stefan Holm tävlade på Sannerudsvallen i Kil. Jag har alltid gillat skolmästerskap, likaså interna företagsmästerskap.

Gårdagens batalj i terränglöpning följer traditioner sedan 70-talet och ingår i en serie tävlingar - olika idrotter - mellan de större bankerna och försäkringsbolagen i Stockholm. Startplats är Ugglevikskällan i Lill-Jansskogen, distansen enligt säkra källor 3040 meter.

En ung spoling från Handelsbanken tar täten direkt, inget att göra åt. Han är riktigt bra, men tävlar som tur är i klassen 20-29 år. Jag smyger med i tiomannaklungan strax därbakom. En rejäl aborrbacke reser sig framför oss efter en knapp kilometer. Kollegan Erik tar det onödigt lugnt i motlutet - jag passerar. Han tänker helt rätt och kommer riktigt starkt under andra halvan och det visar sig räcka till seger i klassen 30-39 år.

Distansen passar mig bra eftersom grundträningen inte varit vad den borde. En lättlöpt andra halva gör också att jag kan förlita mig på löpteknik istället för styrka och "flås". Jag räknar in sex stycken som är före i spåret, ingen kan rimligen vara i klassen 40-49 år. I en lätt uppförsknix med 500 meter kvar blir jag däremot passerad av en misstänkt konkurrent. Bäst att ta rygg på honom. Upploppet passar mig som handen i handsken, det vet jag. Tvåhundra meter svagt utför på asfalt, bara att ligga kvar och invänta slagläge.

Så blir det. Seger i klassen 40+ och dessutom bara två före i 30+ satt som en smäck.

Med nu är det dags! Några tävlingar med mycket vila däremellan måste nu bytas mot lugn uppbyggnadsträning. Styrka och stretch varvad med lugn och varierad konditionsträning. Har jag sagt det förut?

Vad är väl en bal på slottet?

Öland ligger avsides och otillgängligt. Långt att åka och säkert är det blåsigt också - där ute till havs. På Veteran-SM brukar det vara glesa startfält och skaderisken är jävligt stor.

Å andra sidan...
Det är fantastiskt kul att träffa likasinnade, häftigt att tävla och extra kul att tävla mot jämbördigt motstånd. Känslan i banlöpningen är speciell, men inte heller i år höll kroppen för att åka ner till Veteran-SM - på det "blåsiga" Öland.

Jag fick nöja mig med ett och annat inhopp på Facebook för att överhuvudtaget få någon känsla för vad som hände därnere. Peter sammanfattar sin tuffa fredag så här:
- Kroppen höll...nästan! Fick avbryta 100-metersfinalen för att hälsenorna inte höll. Glädjande nog fyra personliga rekord i övriga grenar. Yes! 2:a på 400m häck, 4:a i kula, 4:a i höjd och 8:a i diskus. Kul som attan.

Peter, Jonas och Thomas skrapade ihop 26 poäng till vår lilla kamratförening i friidrott (Stockholms FTF, bilden), vilket ger plats 38 av 163 deltagande klubbar efter två dagars tävlande. Jag misstänker att Jonas är speciellt nöjd med sina 4.27 på 1500 meter - 4.30-gränsen har han strävat mot länge.

Sommarspelen - något för mig?

En och annan galen 45-åring kan säkert komma på tanken. Bara en idiot står där till sist.

Det är samling i bortre kurvan på Olympiastadion inför starten på 1000 meter - som vore det 1981. Spikskorna är på för första gången på tre år och vaden är förstärkt med sedvanligt blått stödförband. I det elva män och fyra kvinnor stora startfältet är de bästa löparna födda 1993-1995. Tack och lov finns det fler 40-plus-löpare i startfältet, som alltid när Studenterna arrangerar.
- Dan Kullman, säger startern Bo Wallsten med sin myndiga stämma och pekar på innerspåret, längst in.
- Ända fram till prickiga linjen, fortsätter han med sänkta ögonbryn.
- Ja, jag vet, det var några år sedan men jag är bara lite förvirrad.

Starten går och drivet som enbart är spikskornas förtjänst ger sig tillkänna i första kurvan och en bit in på raksträckan. Jag släpper sedan klungan utan strid och placerar mig i Ingenmansland på åttondeplats. Hur fort går det? Första varvet känns okej även om löpsteget är försiktigt - bäst att skona hälsenor och vader. Inga passertider hörs under hela loppet.Varken arrangörsklubben eller andra deltagande klubbar har någon på plats som skriker mellantider - inte ens till tätklungan. Själv har jag haft fullt upp med att fundera på vilka skor jag skall ha.

Det märks tydligt att det saknas intervallträning. Lätt mjölksyra infinner sig redan efter 600 meter, Jonas rygg försvinner bort, 20-30 meter. Sista varvet flyter på. Ingen krampkänning - ingen spurt att tala om heller för den delen. I mål som sjua av tio fullföljande i herrklassen. Men tiden, den har jag fortfarande ingen aning om.

2.57.95 säger speakern när min blodsmak hunnit lägga sig en aning. Är det något som jag kan vara nöjd med? Jag vet inte, faktiskt. Inte så snabbt som jag hade hoppats förstås, men kroppen är hel och det var ju kul. Man kan inte ha för stora krav.

Karlstad Stadslopp gav klubbrekord

Om jag får gissa så är det en eller annan klubbmedlem som slappar i soffan framför Sydkorea-Grekland. Kanske väntar man på Lagerbäcks entré i grön träningsoverall, med 4-4-2 nerplitat på den nigerianska taktiktavlan. De flesta har inte en aning om att det just i denna stund arrangeras ett stadslopp i Karlstad med tusentals löpare.

Det är då han slår till - med klubbrekord på 10 kilometer. Jag var förvarnad. Jonas skulle till Karlstad och helst skulle han under 37 minuter.
- Som vanligt var den mest kritiska delen mitten av andra halvan. Det var där jag tappade viktiga ryggar. Inne på upploppet visade målklockan 36.40 och trots en bra spurt så var det som förgjort. De sista 150 meterna gick i 3.00 fart, men, men - sluttiden blev 37.06. I och för sig klubbrekord men nöjd kan man aldrig vara, säger Jonas via länk efter loppet.

Från TV-soffan kan man bara gratulera!

Tjuvstarter i Minimaran :-)

Minimaran visar som vanligt upp entusiasm och löpglädje. Det som är nytt i år är den uppenbara ivern i startögonblicket. Ett par, tre tjuvstarter hinner jag se på den lilla tid jag vistas i området. Fler än en liten nervös löpare som på klassiskt vasaloppsmanér sliter upp det rödvita bandet och sticker iväg innan skottet ljuder. Inget att uppmuntra kanske, men ändå något som får mig att flina. Friidrottskommentatorn Peter Häggström försöker hålla ordning i leden och skapar om inte annat god stämning med småprat, korta intervjurundor och ett och annat skämt.
- Starten har precis gått för klass pojkar 14 och självaste Zlatan ger sig iväg. Nej, han är väl för gammal, men hans tröja är med i alla fall, säger han när Gustav har sprungit ett tiotal meter med namnet Ibrahimovic i tryck på ryggen.

Andra friidrottscelebriteter som skymtar i skogarna är de svenska rekordhållarna Johnny Danielsson (bilden) och Anders Gärderud.

Fem år i rad har vi haft något av familjedag vid Stockholms stadion och Minimarans medaljer i olika färger är hett eftertraktade hemma, ja samlarobjekt mer eller mindre. Båda barnen är nöjda och glada efter loppet och redan i bilen hem pratas det om nästa lopp - lilla Midnattsloppet kanske - men träning, behövs det verkligen?

I tävlingsklass på Ösmoloppet

Är det roligare att komma sexa av sju i tävlingsklassen än att vinna motionsklassen? Jag ska villigt erkänna att jag växlat mellan tävling och motion de senaste åren. Idag valde jag tävlingsklassen och så här i efterhand är jag övertygad om att det är här jag ska springa. Tänker man bara tanken att det vore kul att placera sig bra, så känns tävling mer rätt. När jag dessutom springer för en klubb ansluten till friidrottsförbundet så är det väl inget snack. Om det senare i någon inbjudan står - Män Seniorer Elit - så kanske jag backar från den nyvunna principen, vi får se.

Det är lätt att glömma hur mentalt jobbigt det är att springa 10 kilometer när regnet periodvis öser ner och tidtagaruret tar stryptag på en. Lugn öppning enligt plan, jämn fart i all ära, men det är de magiska siffrorna som avgör graden av lycka i slutänden. Sådan är jag och sådan har jag alltid varit. Har den senaste tidens träning gett resultat? Tiden 40.57 på egen klocka ger en skaplig - om än inte euforisk - känsla i kroppen. Den tydliggör också det jag normalt tycker är tjusningen med löpning. Långsiktigheten - det tar tid och det finns inga genvägar till bra resultat. Behöver jag förresten säga att Jonas sprang på 38 minuter, klubbrekordet står sig.

I skuggan av de stora drakarnas arrangemang har de lokala långloppen det tufft. Det är synd om de försvinner, speciellt för ortens barn och ungdomar. Deltagarantalet idag var nog magrare än vad arrangörsklubben räknat med, det visar prisbordet om inte annat. Samtliga deltagare i såväl tävlings- som motionsklass 10 kilometer fick plocka åt sig någonting från prisbordet.

Jag noterade att farsans gamle antagonist Jan-Evert Lindström från Boo IF var förcyklist, att spurtpriset var en rejäl summa pengar, att den rödvita snitslingen satt där den skulle samt att startpistol och högtalaranläggning borde kunna hyras ut till många andra tävlingsarrangörer.

Om det nu skulle visa sig att jag kom sist i tävlingsklassen så tar jag tillbaka allt jag sa i början.

Milspåret inte till historieböckerna

Klubbrekordet på 10 kilometer är dödsdömt sedan länge, men likt katten överlevde det gårdagen också. Milspåret avgjordes i trakterna av Djurgårdsbrunn och Jonas gjorde sitt fjärde millopp i rad strax under 38 minuter - igår 37.56 - 13 sekunder över rekordet för Stockholms FTF. Om jag nu hållit reda på alla de senaste rekordförsöken och rekorden vill säga...

- Siktet var inställt på att springa under 37 minuter, jag har ju trots allt rekordet själv, säger Jonas och ser fram emot en putsning på lördag.

Usch ja, på lördag är vi två som löper gatlopp - i Ösmo. En nostalgisk plats för oss gamla södertörnsfriidrottare, där arrangörerna lovat ny och snabb bana. Hursomhelst så har jag inga ambitioner att ta rygg på Jonas, däremot förväntar jag mig ett jämnt och fint lopp i fyraminutersfart eller marginellt däröver.