Lördagsklubben - en institution i löparsverige

Så är man då hemma efter en fyraveckorsvistelse på nordligare breddgrader. Torpet vid Ångermanälven stod kvar och en äventyrsresa till Åre gav ett visst adrenalinpåslag i brist på löpning. Träning och tävling har jag helt avstått ifrån i sommar på grund av en trilskande hälsena. Men nu börjas det om - igen.

Jag hade förmånen att gästa Lördagsklubbens träning i lördags morse. Tre morgonpigga mötte upp vid samlingsplatsen på Tyrestavägen klockan 08.00 i semestertider. Lördagar i arla morgonstund är minst sagt tradition för medlemmarna och så har det varit sedan början av åttiotalet.

Jag är lite osäker på tidpunkten, men gissningsvis började Birger och Kjell springa tillsammans på lördagmorgnarna för 30 år sedan och har hållit på sedan dess. Den medföljande skaran löpare har varierat kraftigt med åren, men träningssällskap har de alltid haft.

Vanligtvis drar gänget ut till Tyresta och Bylsjöslingan, men det är fritt fram att föreslå en tur längs Åvavägen, förbi Högstabanan och sedan bort mot Österhaninge kyrka. Förr om åren var det inga problem, nuförtiden är det nog bara i undanstagsfall man släpper taget om Tyrestaskogarna - men det kan vara värt ett försök.

Ett senare påfund i Lördagsklubben är ett internt gissa-din-tid-lopp som brukar arrangeras i december. Adventsloppet i Kjells regi kanske blir ett huvudmål för mig om resten av höstplanerna går i kras, men så illa ska det väl ändå inte gå.

Att Birger har anammat Johan Wissmans benbad efter träningen tyder på att det aldrig är försent att förnya sig. Kanske vore det något att prova, nu när alla medel behöver utnyttjas för att förbättra kontinuiteten i träningen.

Var är det viktiga långpasset?

Ja, jag vet, kontinuiteten i träningen är nödvändig. Men variation och ett visst mått av förnyelse är också viktigt om det ska bli några resultat. Min egen träningsdagbok visar att jag inte riktigt lever upp till det senare. En genomsnittlig bra vecka innehåller tre distanspass på 10 km i strax under 5-minutersfart och ett intervallpass, vanligtvis långintervall. En sämre vecka är precis likadan, minus ett av de lugna passen.

Första steget till bot och bättring blir att förlänga ett av distanspassen. Skolboken säger att långpasset är A och O för alla typer av löpare. Då så - bara att se till att söndagens lunk successivt förlängs till att vara 20-22 kilometer. I september borde upptrappningen vara klar.

Finns det sedan utrymme för ett femte pass någon vecka så får det bli av typen återhämtning. En halvtimmes löpning kanske, gärna kompletterad med koordinationslopp 10x100 meter. Små medel som höjer veckomängden från 40 till 55 kilometer – det borde göra susen.

Kroppen vs. träningsplaneringen

Planeringen säger 300-metersintervaller med 3 minuters vila, kroppen säger sova - ingen vinner. Efter några stressiga dagar med mycket jobb, svårt att slappna av och skolavslutningar i kubik väljer jag att kompromissa. Ett - med facit i hand - energigivande skogspass i lugnt tempo på Järvafältet. Det kommer dagar då det är bättre läge att bryta ner...

Och på söndag är det Minimaran

Både Gustav och Kevin gillar att tävla.
- När är Minimaran, när är Minimaran?

Det är inte lika populärt att träna. Jag försöker med små medel inspirera och säger till Kevin.
- Idag är sista träningspasset inför Minimaran. Lite lugna intervaller för att komma i form är perfekt.

- Vad tror du om 3 varv på lilla slingan, 700 meter? Den första i lugn fart, den andra lite snabbare och den tredje ännu lite snabbare. Utan att bli helt slut förstås, fortsätter jag trevande.
- Det är inte alla som har en tränare hemma, säger Ingela syrligt.
- De flesta har ingen tränare alls, svarar Kevin inte helt entusiastisk.
Men, efter en stund skiner han upp.
- Kom då, så kör vi!

Sollentunavallen - 4.30 på 1500 meter

Varje träningspass har ett syfte. Så långt är allt bra. Strategin för dagen känns ändå lite luddig. Målet är att få svar på frågan som dyker upp i huvudet titt som tätt.
- Hur svårt är det egentligen att springa 1500 meter på 4.30?

Jag joggar ner till Sollentunavallen via Edsbergs slott, springer distansen i rätt fart, slänger in lite kort vila här och där för att överhuvudtaget ta mig runt och vips... så hittar jag känslan och får ett ordentligt svar.

En hundring på 18 sekunder är i alla fall en behaglig början, 30 sekunders vila på det. Tvåhundringen på 36, lätt och fint, bara tre intervaller kvar - lugn träning idag. Lite tryck i kurvorna på trehundringen behövs, strax under 54. Mitt i kvartsmilaren kommer Turebergs Ola Liss in på arenan med ett fyrtiotal löpartalanger i 15-årsåldern, här gäller det att hålla god min. 72 sekunder känns slitsamt, lite okoordinerat och den planerade sista intervallen på 500 meter delar jag snabbt upp i 300 + 200. Farten hålls med viss möda hela vägen in. Sluttid 4.29.90, men, men...

Det blir ju en del vila på vägen; och att plocka bort den - no way.

Barefoot running - vilket år som helst!

Den nya trenden med framfotslöpning eller barfotalöpning kändes riktigt lockande just idag. Ett lungt distanspass med skor som väger 300 gram eller mer har aldrig varit min melodi. Tungt och klumpigt, ingen riktig flexibilitet, löpkänslan nära noll. Enda anledningen till att jag använder mina ombonade, stabila Asics Gel Nimbus är att vader och knän inte tål riktiga löparskor mer än ett par gånger i veckan.

Variationen är viktig. Kvalitetspass varvas med kvantitet. Lätta skor varvas med inte fullt så lätta. Kvantitet var kanske att ta i förresten, det blir sällan eller aldrig mer än 10-12 kilometer.

Som idag - Bollstanäsrundan via Sollentunaholm, 10 vackra, solglittrande kilometrar om man räknar in den lätta joggen på 1,5 kilometer med Kevin.