I tävlingsklass på Ösmoloppet

Är det roligare att komma sexa av sju i tävlingsklassen än att vinna motionsklassen? Jag ska villigt erkänna att jag växlat mellan tävling och motion de senaste åren. Idag valde jag tävlingsklassen och så här i efterhand är jag övertygad om att det är här jag ska springa. Tänker man bara tanken att det vore kul att placera sig bra, så känns tävling mer rätt. När jag dessutom springer för en klubb ansluten till friidrottsförbundet så är det väl inget snack. Om det senare i någon inbjudan står - Män Seniorer Elit - så kanske jag backar från den nyvunna principen, vi får se.

Det är lätt att glömma hur mentalt jobbigt det är att springa 10 kilometer när regnet periodvis öser ner och tidtagaruret tar stryptag på en. Lugn öppning enligt plan, jämn fart i all ära, men det är de magiska siffrorna som avgör graden av lycka i slutänden. Sådan är jag och sådan har jag alltid varit. Har den senaste tidens träning gett resultat? Tiden 40.57 på egen klocka ger en skaplig - om än inte euforisk - känsla i kroppen. Den tydliggör också det jag normalt tycker är tjusningen med löpning. Långsiktigheten - det tar tid och det finns inga genvägar till bra resultat. Behöver jag förresten säga att Jonas sprang på 38 minuter, klubbrekordet står sig.

I skuggan av de stora drakarnas arrangemang har de lokala långloppen det tufft. Det är synd om de försvinner, speciellt för ortens barn och ungdomar. Deltagarantalet idag var nog magrare än vad arrangörsklubben räknat med, det visar prisbordet om inte annat. Samtliga deltagare i såväl tävlings- som motionsklass 10 kilometer fick plocka åt sig någonting från prisbordet.

Jag noterade att farsans gamle antagonist Jan-Evert Lindström från Boo IF var förcyklist, att spurtpriset var en rejäl summa pengar, att den rödvita snitslingen satt där den skulle samt att startpistol och högtalaranläggning borde kunna hyras ut till många andra tävlingsarrangörer.

Om det nu skulle visa sig att jag kom sist i tävlingsklassen så tar jag tillbaka allt jag sa i början.