Sommarspelen - något för mig?

En och annan galen 45-åring kan säkert komma på tanken. Bara en idiot står där till sist.

Det är samling i bortre kurvan på Olympiastadion inför starten på 1000 meter - som vore det 1981. Spikskorna är på för första gången på tre år och vaden är förstärkt med sedvanligt blått stödförband. I det elva män och fyra kvinnor stora startfältet är de bästa löparna födda 1993-1995. Tack och lov finns det fler 40-plus-löpare i startfältet, som alltid när Studenterna arrangerar.
- Dan Kullman, säger startern Bo Wallsten med sin myndiga stämma och pekar på innerspåret, längst in.
- Ända fram till prickiga linjen, fortsätter han med sänkta ögonbryn.
- Ja, jag vet, det var några år sedan men jag är bara lite förvirrad.

Starten går och drivet som enbart är spikskornas förtjänst ger sig tillkänna i första kurvan och en bit in på raksträckan. Jag släpper sedan klungan utan strid och placerar mig i Ingenmansland på åttondeplats. Hur fort går det? Första varvet känns okej även om löpsteget är försiktigt - bäst att skona hälsenor och vader. Inga passertider hörs under hela loppet.Varken arrangörsklubben eller andra deltagande klubbar har någon på plats som skriker mellantider - inte ens till tätklungan. Själv har jag haft fullt upp med att fundera på vilka skor jag skall ha.

Det märks tydligt att det saknas intervallträning. Lätt mjölksyra infinner sig redan efter 600 meter, Jonas rygg försvinner bort, 20-30 meter. Sista varvet flyter på. Ingen krampkänning - ingen spurt att tala om heller för den delen. I mål som sjua av tio fullföljande i herrklassen. Men tiden, den har jag fortfarande ingen aning om.

2.57.95 säger speakern när min blodsmak hunnit lägga sig en aning. Är det något som jag kan vara nöjd med? Jag vet inte, faktiskt. Inte så snabbt som jag hade hoppats förstås, men kroppen är hel och det var ju kul. Man kan inte ha för stora krav.