Företagsmästerskap i terräng

Det är lite som skolmästerskap. Det viktigaste är att många ställer upp och resultaten är inte så viktiga. Eller? Nej, vänta nu. Är det inte just här och nu som nervositeten visar sig extra tydligt. Prestigen tornar upp sig omedvetet. Lite som när Kallur, Klüft eller C. Olsson är mer nervösa inför ett SM än en förestående EM-final. Eller som när Stefan Holm tävlade på Sannerudsvallen i Kil. Jag har alltid gillat skolmästerskap, likaså interna företagsmästerskap.

Gårdagens batalj i terränglöpning följer traditioner sedan 70-talet och ingår i en serie tävlingar - olika idrotter - mellan de större bankerna och försäkringsbolagen i Stockholm. Startplats är Ugglevikskällan i Lill-Jansskogen, distansen enligt säkra källor 3040 meter.

En ung spoling från Handelsbanken tar täten direkt, inget att göra åt. Han är riktigt bra, men tävlar som tur är i klassen 20-29 år. Jag smyger med i tiomannaklungan strax därbakom. En rejäl aborrbacke reser sig framför oss efter en knapp kilometer. Kollegan Erik tar det onödigt lugnt i motlutet - jag passerar. Han tänker helt rätt och kommer riktigt starkt under andra halvan och det visar sig räcka till seger i klassen 30-39 år.

Distansen passar mig bra eftersom grundträningen inte varit vad den borde. En lättlöpt andra halva gör också att jag kan förlita mig på löpteknik istället för styrka och "flås". Jag räknar in sex stycken som är före i spåret, ingen kan rimligen vara i klassen 40-49 år. I en lätt uppförsknix med 500 meter kvar blir jag däremot passerad av en misstänkt konkurrent. Bäst att ta rygg på honom. Upploppet passar mig som handen i handsken, det vet jag. Tvåhundra meter svagt utför på asfalt, bara att ligga kvar och invänta slagläge.

Så blir det. Seger i klassen 40+ och dessutom bara två före i 30+ satt som en smäck.

Med nu är det dags! Några tävlingar med mycket vila däremellan måste nu bytas mot lugn uppbyggnadsträning. Styrka och stretch varvad med lugn och varierad konditionsträning. Har jag sagt det förut?

Midnattsloppet x 3

Första kilometern på 4.02, andra på 3.45. Här någonstans är Midnattsloppet som bäst. Mitt i den tjocka, lysande tarmen av löpare som flyter fram genom Södermalm tänker jag för mig själv. Detta är ren njutning.

- Att rulla på i behaglig fart utan att ha ont någonstans; att kunna vara med här för tionde gången är verkligen ett privilegium.

Det är klart att redan på kullerstenarna nere vid Hammarbyhamnen känner jag att farten successivt avtar, men jag bryr mig inte - faktiskt.

Efter sex kilometer, upp mot Sofia kyrka, blir tröttheten mer markant. Såsom alltid i de här krokarna. Sista biten håller jag väl knappt 4.30-fart, svetten formligen rinner av mig i sommarnatten. Ingela och barnen står vid upploppet och hejar, jag hör ingenting.

Gustav och Kevin har klarat av Lilla Midnattsloppet för ett par timmar sedan.

De har ätit, druckit, fotograferat och efter mitt lopp går vi i samlad tropp mot pendeltåget för hemfärd. Problemet är bara att jag inte slutar svettas. På pendeltåget och hela vägen hem fortsätter svetten att rinna. Sådär lagom kul när man sitter bland folk. Men en lördagskväll framemot midnatt är ju inte alla resenärer helt nyktra. Frågan är om någon märkte något överhuvudtaget.

Vad är väl en bal på slottet?

Öland ligger avsides och otillgängligt. Långt att åka och säkert är det blåsigt också - där ute till havs. På Veteran-SM brukar det vara glesa startfält och skaderisken är jävligt stor.

Å andra sidan...
Det är fantastiskt kul att träffa likasinnade, häftigt att tävla och extra kul att tävla mot jämbördigt motstånd. Känslan i banlöpningen är speciell, men inte heller i år höll kroppen för att åka ner till Veteran-SM - på det "blåsiga" Öland.

Jag fick nöja mig med ett och annat inhopp på Facebook för att överhuvudtaget få någon känsla för vad som hände därnere. Peter sammanfattar sin tuffa fredag så här:
- Kroppen höll...nästan! Fick avbryta 100-metersfinalen för att hälsenorna inte höll. Glädjande nog fyra personliga rekord i övriga grenar. Yes! 2:a på 400m häck, 4:a i kula, 4:a i höjd och 8:a i diskus. Kul som attan.

Peter, Jonas och Thomas skrapade ihop 26 poäng till vår lilla kamratförening i friidrott (Stockholms FTF, bilden), vilket ger plats 38 av 163 deltagande klubbar efter två dagars tävlande. Jag misstänker att Jonas är speciellt nöjd med sina 4.27 på 1500 meter - 4.30-gränsen har han strävat mot länge.

Lördagsklubben - en institution i löparsverige

Så är man då hemma efter en fyraveckorsvistelse på nordligare breddgrader. Torpet vid Ångermanälven stod kvar och en äventyrsresa till Åre gav ett visst adrenalinpåslag i brist på löpning. Träning och tävling har jag helt avstått ifrån i sommar på grund av en trilskande hälsena. Men nu börjas det om - igen.

Jag hade förmånen att gästa Lördagsklubbens träning i lördags morse. Tre morgonpigga mötte upp vid samlingsplatsen på Tyrestavägen klockan 08.00 i semestertider. Lördagar i arla morgonstund är minst sagt tradition för medlemmarna och så har det varit sedan början av åttiotalet.

Jag är lite osäker på tidpunkten, men gissningsvis började Birger och Kjell springa tillsammans på lördagmorgnarna för 30 år sedan och har hållit på sedan dess. Den medföljande skaran löpare har varierat kraftigt med åren, men träningssällskap har de alltid haft.

Vanligtvis drar gänget ut till Tyresta och Bylsjöslingan, men det är fritt fram att föreslå en tur längs Åvavägen, förbi Högstabanan och sedan bort mot Österhaninge kyrka. Förr om åren var det inga problem, nuförtiden är det nog bara i undanstagsfall man släpper taget om Tyrestaskogarna - men det kan vara värt ett försök.

Ett senare påfund i Lördagsklubben är ett internt gissa-din-tid-lopp som brukar arrangeras i december. Adventsloppet i Kjells regi kanske blir ett huvudmål för mig om resten av höstplanerna går i kras, men så illa ska det väl ändå inte gå.

Att Birger har anammat Johan Wissmans benbad efter träningen tyder på att det aldrig är försent att förnya sig. Kanske vore det något att prova, nu när alla medel behöver utnyttjas för att förbättra kontinuiteten i träningen.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Om nu en hälsena är inflammerad, vilket min vänstra verkar vara, borde den då inte bli bättre om man smetar på anti-inflammatorisk salva eller gel? Mycket ytligare kan ju inte en inflammation bli.

Ytterligare ett bakslag har alltså sett dagens ljus lagom till semestern. Med smärtande hälsena känner jag mig nu tvungen att vila, tänka på annat, avskärma mig från allt vad löpning heter. Två veckor till att börja med, möjligen lite alternativ träning och excentriska tåhävningar. Risken finns väl att det inte finns så mycket att skriva om på en löparblogg då. Men jag kommer tillbaka - om en stund.

Midsommar med inslag av idrott

Ett midsommarfirande på Gålö hör till de starkare traditionerna. Gålöloppet för barnen, dragkamp mellan Ängen och Skogen och helst också lite löpträningen dagen efter. På grund av många ömma hälsenor i släkten blev det bara lite löpning i år, men desto mer cirkelträning.

I årets Gålölopp var Gustav mer motiverad än någonsin. Det var nämligen pokal till segraren. En ansträngning á la Sven Nylander i värmen ledde till andraplats, slagen med ett par meter - stark insats ändå.

Sommarspelen - något för mig?

En och annan galen 45-åring kan säkert komma på tanken. Bara en idiot står där till sist.

Det är samling i bortre kurvan på Olympiastadion inför starten på 1000 meter - som vore det 1981. Spikskorna är på för första gången på tre år och vaden är förstärkt med sedvanligt blått stödförband. I det elva män och fyra kvinnor stora startfältet är de bästa löparna födda 1993-1995. Tack och lov finns det fler 40-plus-löpare i startfältet, som alltid när Studenterna arrangerar.
- Dan Kullman, säger startern Bo Wallsten med sin myndiga stämma och pekar på innerspåret, längst in.
- Ända fram till prickiga linjen, fortsätter han med sänkta ögonbryn.
- Ja, jag vet, det var några år sedan men jag är bara lite förvirrad.

Starten går och drivet som enbart är spikskornas förtjänst ger sig tillkänna i första kurvan och en bit in på raksträckan. Jag släpper sedan klungan utan strid och placerar mig i Ingenmansland på åttondeplats. Hur fort går det? Första varvet känns okej även om löpsteget är försiktigt - bäst att skona hälsenor och vader. Inga passertider hörs under hela loppet.Varken arrangörsklubben eller andra deltagande klubbar har någon på plats som skriker mellantider - inte ens till tätklungan. Själv har jag haft fullt upp med att fundera på vilka skor jag skall ha.

Det märks tydligt att det saknas intervallträning. Lätt mjölksyra infinner sig redan efter 600 meter, Jonas rygg försvinner bort, 20-30 meter. Sista varvet flyter på. Ingen krampkänning - ingen spurt att tala om heller för den delen. I mål som sjua av tio fullföljande i herrklassen. Men tiden, den har jag fortfarande ingen aning om.

2.57.95 säger speakern när min blodsmak hunnit lägga sig en aning. Är det något som jag kan vara nöjd med? Jag vet inte, faktiskt. Inte så snabbt som jag hade hoppats förstås, men kroppen är hel och det var ju kul. Man kan inte ha för stora krav.

Var är det viktiga långpasset?

Ja, jag vet, kontinuiteten i träningen är nödvändig. Men variation och ett visst mått av förnyelse är också viktigt om det ska bli några resultat. Min egen träningsdagbok visar att jag inte riktigt lever upp till det senare. En genomsnittlig bra vecka innehåller tre distanspass på 10 km i strax under 5-minutersfart och ett intervallpass, vanligtvis långintervall. En sämre vecka är precis likadan, minus ett av de lugna passen.

Första steget till bot och bättring blir att förlänga ett av distanspassen. Skolboken säger att långpasset är A och O för alla typer av löpare. Då så - bara att se till att söndagens lunk successivt förlängs till att vara 20-22 kilometer. I september borde upptrappningen vara klar.

Finns det sedan utrymme för ett femte pass någon vecka så får det bli av typen återhämtning. En halvtimmes löpning kanske, gärna kompletterad med koordinationslopp 10x100 meter. Små medel som höjer veckomängden från 40 till 55 kilometer – det borde göra susen.

Lidingöloppet - 32 år senare

Nu är anmälan till Lidingöloppet inskickad och målbilden för sommarens och höstens träning fastnitad på näthinnan. Därmed inte sagt att jag väljer bort banlöpningen. Lurar fortfarande på en efteranmälan till Sommarspelen på tisdag.

Lidingöloppet sprang jag redan 1978. Kanske är jag skyldig till något lopp tidigare än så, men resultatlistan i svart på vitt är inget man snackar bort - klicka på bilden! Många kända jämnåriga förstås; tränings- och tävlingskompisar, några SM-finalister, ett par landslagsmän till och med - Ulf Sedlacek på 400 meter häck helt säkert och troligen gjorde väl även Martin Ward någon landskamp på 5000 eller 10000.

Karlstad Stadslopp gav klubbrekord

Om jag får gissa så är det en eller annan klubbmedlem som slappar i soffan framför Sydkorea-Grekland. Kanske väntar man på Lagerbäcks entré i grön träningsoverall, med 4-4-2 nerplitat på den nigerianska taktiktavlan. De flesta har inte en aning om att det just i denna stund arrangeras ett stadslopp i Karlstad med tusentals löpare.

Det är då han slår till - med klubbrekord på 10 kilometer. Jag var förvarnad. Jonas skulle till Karlstad och helst skulle han under 37 minuter.
- Som vanligt var den mest kritiska delen mitten av andra halvan. Det var där jag tappade viktiga ryggar. Inne på upploppet visade målklockan 36.40 och trots en bra spurt så var det som förgjort. De sista 150 meterna gick i 3.00 fart, men, men - sluttiden blev 37.06. I och för sig klubbrekord men nöjd kan man aldrig vara, säger Jonas via länk efter loppet.

Från TV-soffan kan man bara gratulera!